publicerad: 1898
Ordformer
Etymologi
[jfr sv. dial. ansa, sköta om, gifva akt på, bry sig om, nor. ansa, äfv. med bet. arbeta, sträfva, ä. d. an(d)se (Kalkar), isl. anza, ansa, bry sig om, samt med afvikande stamvokal nordsv. dial. änsa, bry sig om, blifva varse (Rietz), fnor. enza, d. ændse, bry sig om. Formerna med i-omljud äro ljudlagsenligt utvecklade ur en afl. med *-isôn af urn. *azn- (med klingande s), *ann-, *an- (se AND, sbst.2). Formerna utan omljud äro antingen ombildningar efter andra samhöriga ord (jfr AND, sbst.2) l. hafva i suffixet haft annan vokal än i; se för öfr. Tamm, A. Noreen i Arkiv 6: 358 o. E. Hellquist Därs. 14: 5]
eg.: ifrigt syssla med.
Anm. 1:o Ehuru urgammalt o. förekommande i de flesta sv. dial., uppträder ordet först på 1600-talet i skriftspråket. Columbus Ordesk. 17 (1678) anför det i en förteckning på i talspråket vanliga ord, som enl. hans mening borde upptagas i skriftspråket. Ihre Dial.-lex. uppgifver, att ansa, sköta, tillhör vermländskan. Äfv. för honom har alltså ordet haft lokal prägel. Ännu i dag torde ansa för en icke ringa del af bildade svenskar vara i viss mån främmande, ss. tillhörande dels det eg. folkspråket, dels den mera uteslutande vittra stilen. — 2:o I det nuv. språkbruket är ordets anv. ngt växlande i olika trakter; dock torde genomgående däri ligga den bibetydelsen, att den omsorg som det är fråga om är noggrann o. går ut på detaljer. I öfverensstämmelse härmed torde ordet i otvunget talspråk företrädesvis begagnas om skötsel af trädgårdar, kulturväxter o. d. samt om vård af sår o. äfv. af småbarn. Jfr Almqvist (1842).
1) sköta, vårda, se om, göra i ordning, omsorgsfullt behandla (ngt); i sht med tanke på renlighet o. d. (När indierna af köpmanskasten) finna .. (djuren) siuka, taga the strax them till sigh, sköta och ansa them, som thet woro Menniskor. Kiöping Resa 79 (1667); jfr a. Han hade eij annat för händer än at ansa och achta sin skiära hy, at kiämma sit långa .. hår. Ehrenadler Tel. 118 (1723). På denna häll en gosse ansar / Och kastar ut en svekfull ref. Creutz 51 (1755). Skärbönderna kunde hvarken rätt ansa den Sillen de fångat, icke heller ansade de al den de kunde fånga. Sv. Merc. 1: 453 (1756); jfr 4. (Trädesåkern skulle) behörigen ansas med dikande, körande och betande. G. W. af Sillén i VetANH 3: 203 (1782). Sammanflytande Koppor, som sällan förekomma, ansas lika med naturlige. Veckoskr. f. läk. 1784, s. 23. Väl ansadt läder. Widegren (1788). Så ansar jag min fontanell. Lenngren 128 (1795). (Jag kan icke) skicka alla min elevs pennor på posten till dig, att få (dem) skurna och ansade. Almqvist Am. H. 1: 2 (1840). På knä den gamle korpralen står / Och ansar sitt friska, sitt blödande sår / Med fingrar sönderskjutna. Strandberg 1: 10 (1844). Gubben framför kojans rökfång / Sitter lutad, ansar elden. Sätherberg Dikt. 1: 80 (1862). Den bördiga jorden var väl ansad. Pallin Nya t. 3 (1878). Hon skall raka sitt hufvud och ansa sina naglar. 5 Mos. 21: 12 (öfv. 1893). — särsk.
a) med afs. på person, i sht småbarn l. sjuk l. orkeslös: sköta, vårda, passa. En Tärna som migh bar / Vnder sitt Bröst, och Födde hijt, / Ther näst ansade medh all flijt. Gyldenhielm Nosce 1 (1645, 1650). En hustru, som hafwer .. underhållit, såsom ock ansat och skiött den Åhlandspoiken, som blef skuten med Kuula. Meddel. fr. sv. slöjdför. 1896, s. 54 (cit. fr. 1673). Händer sig ock, at någon af tienste-folcket blifver siuk, böra the (öfverordnade) ingalunda .. låta then som en hund i en vrå liggia för vtan skiötsel och ansning. Broocman Hush. 1: 75 (1736). Det nyfödda barnet (behöfde) äfven blifva .. (af reningen) delaktigt; emedan det blifvit ansadt och handterat af sin moder, under den tid hon hölts för oren. Bælter Jesu hist. 1: 151 (1755). Nunnorne, som ansa de sjuka. Kalm Resa 3: 324 (1761). Huru barnen ansas, leka, sjukna, dö och begråtas. Estlander Konsth. 49 (1867). — (föga br.) refl. Gubbar, som stå vid grafvens brädd, böra ansa sig sjelfva: deras kropps behof äro få, och rykten af deras själ, deras enda vigtiga syssla. Tessin Bref 2: 375 (1756). jfr: I måst'n Eer såleeds ansa / När I på staen (dvs. strax) sku dansa, / At hwar är lätt ok mätt. Lucidor Hel. C 1 a (1671). — jfr ANSE-ÅR.
b) med afs. på husdjur: sköta, passa; jfr RYKTA. Emedan .. hästarna vid slutet af .. (Januari) begynna at släppa håret och luggen .. så måste the så mycket bättre ansas, renlige hållas och väl skrapas. Broocman Hush. 1: 77 (1736). Mina pigor hafva annat at göra, än at ansa et onyttigt kreatur. Tessin Bref 1: 72 (1751). Hastfer Fårs ans 237 (1752). En ringa hjord af godt slag, väl född och väl ansad, producerar vida mera än en större, men dålig till sin art och vårdslöst underhållen. Järta V. skr. 2: 216 (1823). Lundegård Prins. 48 (1889). — abs. Han hjelpte äfven till at måka, ansa, gifva (dvs. fodra). Livin Kyrkost. 89 (1781). — i bild. Han (dvs. Kristus) ansade flitigt sin får här på jorden. Borg Luth. 1: 568 (1753).
c) i fråga om trädgårdsskötsel o. d.: vårda, sköta, putsa. Alt (var) fult mäd Blomster strödt, them lille Astrild ansar. Lucidor Hel. H 1 a (1673). Linné i VetAH 1: 5 (1739). Väl ansade appelträd. Rydberg Djäkn. 25 (1856). Hon vårdade sina blommor, ansade dem, vattnade dem. Dens. Ath. 155 (1859, 1866). Här ansar jag min blomstersäng. Böttiger 4: 66 (1869). De (dvs. nunnorna i Vadstena kloster) kunde båd' helgon- och örtabok / Och ansade apelgården. Wirsén Ton. o. sägn. 13 (1893). — abs. Den, som länge lefvat, ansar, hyfsar, uprättar och planterar, til andras bruk. Tessin Bref 1: 227 (1753). — i bild. Tegnér 5: 87 (1813). En sång, som växer vild och likväl ansad, / bär konstens regel, men försmår dess tvång. Dens. 2: 227 (1836). Hvilken glädje att ansa, vattna och .. vårda alla dessa unga telningar. Genberg 1: 68 (1866; om skolbarn); jfr g.
d) (föga br.) med afs. på bristfälligt föremål: öfverse, se om, reparera. Vägar och broar måste nu (i Maj månad) ansas och förbättras. Broocman Hush. 1: 87 (1736). Skräddaren hade fått en hel fämma för han ansade ryttmästarens jaktbyksor. Bondeson Glimm. 39 (1892). jfr: En skrubb, där sedan två år tillbaka funnos kläder .., alt emellanåt vädrade och ansade af .. ställets värdinna. Rydberg Vap. 9 (1891).
e) (knappast br.) med afs. på mat: tillreda, tillaga. Väl ansad mat. Dalin (1850). jfr: Ansa, i fråga om mat och med afseende på sättet att tillreda den, inskränker sig hufvudsakligen till talspråket. Dens. Synon. 27 (1870).
f) (numera knappast br.) med abstr. obj. Yppighet (är), när hushållningen i et land väl är ansad, ej .. en sådan farlig olägenhet, som det allmänna talet lyder. Höpken 1: 170 (1740). (Att) i alla tider och å alla orter, ansa det dyra kall, hvilket mig anförtrodt är. Tessin Bref 1: 217 (1753).
g) bildl. med anslutning till c (l. b). Huru man thessa facultates Ingenii både ansa och bruka måste, thet varder i gemen drifvit hela thetta verket igenom. Rydelius Förn. 75 (1720, 1737). Sådan kärlek växer til, / När han blir ansad rätt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 165. — särsk. med afs. på ett språk l. uttryckssättet i en skrift. När man talar om at upodla Svenskan, bör därmed förstås, at så ansa och ryckta vårt nu för tiden brukliga språk, at det må blifva redigt och regelbundet. Sahlstedt Veckobl. nr 3, s. 9 (1767). jfr: Vti alla Grekiska och Latinska auctorer, som med flit äro ansade och vtgångne(,) finne wi thenna nogheten: jemwel ock i lärda mäns Latinska skriffter. Swedberg Schibb. 84 (1716).
2) (†) bestyra, beställa, ombesörja. The haffwa med Krigzfollkedt .. så mycket att göra, at the inthet mehr förmå at ahnsa. HSH 38: 338 (1636). N. sade at han hade myckit at ansa .. (dvs.) göra, beställa, sköta, syta, sysla. Stiernhielm Fateb. (1643, under annas).
3) [jfr sv. dial. änsa med motsv. bet. (Rietz)] (†) blifva varse, få syn på. Om tigh Presten och Mårten ansza finge, / Medh godh starck senap han hijt til tigh ginge. Fosz 93 (1621).
4) [jfr d. ændse, isl. anza; med afs. på bet.-utvecklingen jfr SKÖTA, VÅRDA] (numera bl. ngn gg arkaiserande) bry sig om, fråga efter, taga hänsyn till; i sht i sats med nekande bet.; jfr AKTA I 2.
a) med personobj. De Ryske .. anszade .. intet mera de Swenska. Girs J. III 63 (1627). Annssa tycks komma tåf ansee, ”han ansar henne inte”. Columbus Ordesk. 17 (1678); jfr ANSE 3.
b) med sakobj. Rudbeckius 2 Pred. A 2 a (1622). Then icke ansar Förmaningar, han måste få hugg. Schroderus Comen. 729 (1640, 1647). The Ting och Saker, hwilka thet Swenske Poeterij .. ansar och anseer. Arvidi 7 (1651). Hwar är the Lager Kransar / Som Cæsar haer förtient? är någon som mehr ansar / Hans fordom stora wåld (dvs. välde)? Lucidor Hel. M m 2 a (1674). Hwilken på sielfwa saken alstinges är hugad, gifwer sigh hwarken Tijdh eller Rådrum at ansa något ordaprång. Hiärne Surbr. Föret. 4 b (1680). Ansa .. observare, morari. Schenberg (1739, 1747). Denne .. utbrast i hotelser mot konung Götrik, hvilken dem föga ansade. Fryxell Ber. 1: 55 (1826). — med inf. (Afund) hotar Them .. som ey ansa / At effter (utan Weet) Swijkliufwe Pipan dansa. Lucidor Hel. H h 1 b (1673).
Särskilda förbindelser:
ANSA OM10 4. till 1: sköta om, se om, vårda. Ansa om någon: habere, tractare quem bene l. male. Lindfors (1815). Ansa om barn. Meurman (1846). Att jag så väl behöfde liten hjelp om morgnarna för att vattna mina blommor och ansa om mina fåglar. De Geer Lillie 7 (1880). jfr: Må dina ministrar om styrelsen ansa, / I stället förlusta dig du med att dansa. C. F. Dahlgren S. arb. 1: 149 (1826).
Ssgr (till 1 a): ANSE-TID. (†) Har man försummat dess (dvs. barnets) vanliga anse- och sofvetid, så bör det nästa gång rättas. Rosenstein Barns sjukd. 20 (1764, 1771). —
-ÅR. (†) Hela vår lifstid är indelt, och har sina skiften, hvilka vi måste igenomgå (nämligen) .. Tjenste-Åren, Nyttjande Hvilo-Åren, och omsider Krämpe- och Anse-Åren. Tessin Bref 1: 288 (1753). — Anm. Dessa ssgr äro möjl. att hänföra till ANS.
Spoiler title
Spoiler content