ANSPRÄNGA an3~spräŋ2a, v.1 -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (mindre br.) utan obj.: rida fram emot ngt i hastigaste takt, framstorma, spränga fram. I vimlet af ansprängande fiendtligt rytteri. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 149 (1881).
2) (föga br.) ridk. försätta häst i (galopp o. d.). Från och med .. vändningar och vexlingar till och med galoppens ansprängning, afbrytning och arrêt. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 67 (1836). Vill ryttarn anspränga carriere, tar han långa tyglar .. (och) väcker hästen med skänklarna. Därs. II. 1: 105.
