ANSÖKANDE an3~sø2kande, m.||ig., eg. p. pr. (af ANSÖKA) i substantivisk anv., stundom med substantivisk böjning best. -en. — Anm. Med afs. på ordets anv. o. bruklighet jfr: Såsom participer, nära öfvergångna till substantiver, begagnar man både Sökande och Ansökande, det förra dock .. bättre än det sednare. Almqvist(1842, under ansökning).
a) (föga br.) sökande (till tjänst l. annan förmån hvaröfver offentlig myndighet förfogar); petitionär. Af Ansökanden (som ville hafva monopol på en papperskvarn) mottog (Roms guvernör) en befallning dertill underskrifven af Påfvens egen hand. Atterbom Minnen 502(1818).
b) (numera knappast br.) i fråga om en anhållan om ynnest af enskild natur. Jag kunde ej längre neka, skyndade genast efter densamma (dvs. boken), och lade henne i den ansökandes hand. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 79(1830). (Tattarflickorna) gåfvo aldrig den minsta favör åt någon ansökande. Carlén Skugg. 2: 215(1865).
