APPELLATIV ap3äla~ti2v l. -el-, l. apäl3-, äfv. 040~1 l. 400~1, stundom 1004 l. 01— (jfr Lyttkens o. Wulff Utt.(1889)), n. ((†) m. Meurman(1846)); best. -et; pl. = l. -er; l. APPELLATIVUM ap3äla~ti2vum l. -el-, l. apäl3-, äfv. 040~10 l. 400~10 (appellati`vum Weste), n.; best. -ivet, pl. -iver (-i´ver Weste), äfv. -iva. Anm. I ä. tid användes ordet med fullständig lat. böjning. Wallenius Proj. A 6 a(1682).
Etymologi
[af t. appellativ(um), n., af lat. appellativum (näml. nomen), n. af appellativus (se föreg.); jfr eng. appellative, sbst.]
språkv. substantiv som utgör benämning på hel klass l. helt slag af föremål osv.; släktnamn; motsatt PROPRIUM,EGENNAMN;numera företrädesvis om konkreta sbst., förr vanl. omfattande äfv. abstrakta. Nomen Substant. är antingen Proprium eller Appellativ. Des Pepliers 2: 5(1742). Appellativerna delas i: rena appellativer, som för att uttrycka ett flertal böjas i pluralis (ex. gosse, gossar); kollektiver .. och materialier. Aurén Sv. spr. 8(1880). (Det isländska namnet Fialarr) är tydligtvis ejäntligen ett appellativum, att härleda av fela (isl. verb med bet. gömma). A. Noreen i Uppsalastud. 198(1892). — särsk. i specialiserade anv.
a) i motsats till egennamn, ämnesnamn o. kollektiver: gruppnamn. Sundén Sv. spr. i smndrag 46 (1880). Brate Sv. spr. 61(1898).
b) (föga br.) omfattande ämnesnamn, men motsatt egennamn o. kollektiver. Brodén Sv. spr. 6(1855, 1868).
