APPELLATIV ap3äla~ti2v l. -el-, l. apäl3-, äfv. 040~1 l. 400~1 l. 1004 l. 01— (appellati´v Weste; apä`llati´v Almqvist; jfr Lyttkens o. Wulff Utt.(1889)), adj.; adv. -T.
Etymologi
[af t. appellativ, lat. appellativus, eg. som utgör en benämning, afl. af lat. appellare, tilltala, benämna (se APPELLERA); jfr eng. appellative, fr. appellatif]
språkv. som uttrycker l. är utmärkande för l. tillhör en benämning på en hel klass l. ett helt slag; numera företrädesvis med afs. på konkreta sbst., förr vanl. äfv. med afs. på abstrakta; jfr följ. Egennamn i appellativ användning. Weste(1807). Svedelius Fr. gr. 29(1814). Appellativa Nominer .. indelas i Konkreta och Abstrakta. Enberg Sv. spr. 79(1836). Ett konkret substantiv kallas: a) Proprium .. b) Appellativt (Slägtnamn), då det benämner ett ting med ett sådant namn, som är gemensamt för alla ting af samma slag. Sundén Sv. spr. 26(1869). Ett mindre appellativt namn än ”Graaen” (ett norskt hästnamn motsv. sv. ”grålle”). E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 275(1892).
