SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARKO ar4kω, r. (m. Dalin (1850)); best. -n.
Ordformer
(arcos Stiernman)
Etymologi
[jfr t. arko, af fr. arco l. arcot med stumt -t, som sannol. ej urspr. tillhört ordet, utan införts analogiskt efter andra ord på -ot med stumt -t. Möjl. har ordet uppkommit af ffr. (normand.) arkal, mässing, med öfvergång af -al till -au, -o o. med dialektiskt bevarande af k-ljudet; jfr fr. archal, mässing, med biformen archau. Ffr. arkal, archal torde utgå från lat. aurichalcum, som utgör en ombildning med anslutning till aurum, guld (se AURIPIGMENT), af gr. ὀρείχαλκος, af ὄρος, berg (jfr OREAD, OROGRAFI) o. χαλκός, koppar (jfr KALKOGRAFI)]
metall. ett slags oren mässing som fås vid kopparens första cementering o. smältning med den rikaste galmej-sorten; gjutmässing, styckmässing. Thet skal .. alla MessingzMakare .. förbudit warda, att Vthskeppa antingen Arcos .. eller och annan Oarbetadt Messing och Koppar. Stiernman Com. 2: 39 (1636). Rinman (1788). Den blott en gång smällta messingen, Styckmessing kallad, förekommer mycket i handel under namn af Arco. Synnerberg (1815). Rothstein Byggn. 176 (1856, 1875).
Ssg: ARKO-MÄSSING30~20. = ARKO. Så snart messingen hunnit stelna, sönderslås den genast uti flera stycken. Den kallas i sådant skick arcomessing. Almroth M. tekn. 56 (1838). Åstrand 2: 82 (1855). NF 1: 1069 (1876).
Spoiler title
Spoiler content