SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARP-SNARP ar4p snar4p l. 3~2, äfv. ÄRP-SNÄRP ær4p snær4p l. 3~2, n.
Etymologi
[onomatopoetisk bildning; jfr t. arp-schnarp, kornknarr; med afs. på sista leden jfr äfv. (ÄNGS-)SNÄRPA]
om kornknarrens läte. Kornknarren eller ängsnärpan är en fogel, som väl alla hört ropa sitt arp-snarp om sommarqvällarne. Berlin Läseb. 101 (1852, 1866). Det mest utmärkande draget av hans (dvs. kornknarrens) historia är det, för ett så litet djur, förunderligt starka lätet ... Detta för alla bekanta, hårda arrp-snarrp! arrp-snarrp! .. är .. ett av dessa muntra naturljud som gerna höras av alla. Sundevall (o. Kinberg) Sv. fogl. 307 (1871). Kornknarren .. låter .. höra sitt ”erp, snerp!” eller ”knerp, knerp!” Brehm 2: 487 (1875). När denna fogel .. låter sitt sträfva ärp snärp eller rax kraax ljuda. Hollgren Fogl. språk 45 (1884). Ur fältets sköte genljuder arp snarp .. från den nyss anlända kornknarren. Santesson I Sv. 96 (1887).
Anm. Verbala bildningar till sammanställningens båda leder äro de stundom förekommande arpa l. ärpa, ipf. -ade o. snarpa l. snärpa, ipf. -ade. Det förstnämnda, som synes hafva den vidsträcktaste spridningen, användes på sina ställen äfv. om ankans läte. Kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern. Strindberg Hems. 72 (1887).
Spoiler title
Spoiler content