ARRA ar3a2, v. -ade.
Etymologi
[sidoform till sv. dial. erra (erra opp, reta upp till vrede, erras, retas, Rietz), motsv. ä. d. erre, arre, irre, d. dial. erre (d. opirre), retas med, reta, egga till vrede; jfr mnt. erren, arren, irren, t. irren i motsv. bet., samt ä. eng. to arr, plåga, pina. Ordet, som af dem hvilka använda detsamma gärna fattas ss. en onomatopoetisk bildning, synes hafva från d. l. nt. inkommit i sv.; trol. är det till sitt ursprung identiskt med IRRA. Möjl. föreligger en med detsamma sammanhängande, från en form med a i roten utgående iterativbildning i det på nordiskt språkområde inhemska sv. dial. o. isl. erta (nor. dial. erte), reta (Rietz), ärtas (vē), retas (med) (Ordb. öfv. allmogeord i Hels. (1873)), artas mä (med a i rotstafvelsen), krångla, retas med (Nilén Allmogem. i Sörb. (1879)); jfr dock Persson Wurzelerweit. 36 (1891). Vokalväxlingen i rotstafvelsen skulle kunna bero på afljud (jfr erta ofvan), men torde dock snarare böra förklaras ss. beroende på en nt. ljudöfvergång i > e (ä) > a]
1) (†) reta, uppreta, bringa l. egga till vrede l. raseri. Diuret måtte wara arrat och förbijstrat (dvs. bragt utom sig) af dryck. Verelius Götr. 218 (1664; isl. dijret .. mundi ært vera). Stat thär, och arra diuret til tig. Därs. 219 (isl. Eg skal hafa þig at agni vid dijrit).
2) (i bygdemålsfärgadt tal i södra o. sydvästra Sv.) ARRAS ss. dep.: retas (i sht med hund, särsk. gm att härma hans morrande). Låt bli att arras med hunden.
Särskild förbindelse:
ARRA UPP l. OPP10 4. (i bygdemålsfärgadt tal i södra o. sydvästra Sv.) reta upp, uppreta (i sht hund).
