SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ARSHÅL ar3s~hå2l, äfv. a3rs~ (a`rshål Weste; se för öfr. -HÅL), n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[af ARS o. HÅL; jfr ä. d. arshul, eng. arsehole; jfr äfv. mnt. arslock, t. arschloch]
(vulg., jfr anm.) ändtarmsmynning, stolgång, anus. Emedan iagh blåås på min Kohl, / Så kysz tu mitt swarta Arshohl. Bedlegr. 21 (c. 1645). Serenius (1734, under arse). Kindblad (1867). H. Vendell i Landsm. II. 3: 78 (1886). Anm. Utom i sin normala form, hvilken numera bl. förekommer i mellersta o. norra Sv., fortlefver ordet i lägre spr. i åtskilliga andra former, hvilka af språkkänslan icke uppfattas ss. ssgr till ARS. Dels har det bevarat sin karaktär af ssg, nämligen i den i södra Sv. förekommande formen ashål a3s~hå2l; dels har det öfvergått till ett formellt enkelt ord, ss. (i Skåne) asoll asωl4, sωl4, l. (i norra o. mellersta Sv.) arsel ar3sel2, ar3sol2, ar3sul2, samt arsele ar3sele2, 3ele2, 3le2 (R. Berg i Landsm. XVIII. 8 (1900)), som eg. är best., men äfv. användes ss. obest. form. För den senare gruppen af former har äfv. inträdt en betydelseförändring, i det att dessa icke bl. hafva bet. anus, utan äfv. (o. oftare) bet. ”podex”.
Spoiler title
Spoiler content