ARST, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. arst, efter mnt. arste, t. arzt, det senare af fht. arzat, lånadt af lat. archiater (se ARKIATER); jfr ARTSNI]
(†) läkare. Then Arst i Läkedom hafwer godh grund, / Han göre sigh sielfwan med rätto sund. Fosz 527 (1621). Artszter och Feltscherer. Smoll Fort. 50 (1693). — i bild. Lijka som man läkieren icke klaga eller skyldhe (dvs. gifva skulden) kan, ath han then skadhelighe wedzskan j menniskiones lijff giort haffwer, .. lijkaså kunne wij then Himmelske arstenom icke skuldh giffwa, när han oss Corss oc bedröffwelse tillskicker. L. Petri Gothus Tröstb. 11 b (1564).
SAOB
