publicerad: 1902
ARSIS ar4sis, stundom ar3sis2, r. (l. m.); best. (föga br.) arsen, i best. anv. vanl. utan slutartikel; pl. (föga br.) arser ar4ser (Wulff Värsbildn. 33, 53 (1896)). Anm. I sht i ä. tid förekommer ordet ofta med lat. böjning. Hedner Zumpt Lat. gr. 523 (1833). Alexanderson Gr. metr. XXVI (1877).
Anm. Enl. den antika uppfattningen utmärkte gr. ἄρσις eg. (fotens l. handens l. taktpinnens) upplyftande till beteckning af den svagare taktdelen (i vers o. musik) i motsats till ϑέσις (se TESIS), nedstampning l. nedslag till beteckning af den starkare. Den eng. filologen Bentley († 1742) uttalade emellertid en annan uppfattning, enl. hvilken ἄρσις betecknar den rösthöjning, som åtföljer den starkare taktdelen (i vers). Denna uppfattning, hvilken sedermera förfäktats i sht af den t. filologen G. Hermann († 1848), var länge den uteslutande rådande i metriken, men på sista tiden (jfr ex. under 2) har man ganska allmänt återgått till den förra uppfattningen af ordet o. sålunda fått öfverensstämmelse mellan dess musikaliska o. dess metriska bet.
1) metr. starkare, med metrisk iktus försedd taktdel. Palmblad i Phosph. 1811, s. 500. Den egentliga vers- eller hufvudcesuren (i den katalektiska anapestiska tetrametern), som inträffar med meningshvila, (faller) på fjerde arsis. Tegnér 5: 425 (1825). I poesi är det sällsynt att den starkare takthalvan (arsis) ersättes med en äller två äller tre svaga taktstavelser. Wulff Värsbildn. 19 (1896). — jfr UNDER-, ÖFVER-ARSIS.
2) metr. svagare, metrisk iktus saknande taktdel. Alexanderson Gr. metr. 49 (1877). Första stafvelsen (arsis) af en följande jamb. Därs. 156. Ursprungligen betydde tesis fotslaget äl(ler) årslaget (den starka, framhävda delen), arsis upplyftningen (den svaga, undanhållna delen). Wulff Värsbildn. 18 (1896). — jfr SLUT-ARSIS.
3) tonk. Envallsson Mus. lex. 18 (1802). Drake Gollmick Terminol. 59 (1842). Med arsis betecknas .. i versmåttet de delar, hvilka fordra röstens höjning eller förstärkning, då med tesis förstås motsatsen. I tonkonsten har man deremot bestämt samma termers betydelse efter sättet för taktslagningen, medelst hvilken den första eller starkare delen angifves genom nedslag, och den svaga eller oaccentuerade genom armens eller taktpinnens höjning. Fröberg Harm.-lära 1: 229 (1878); jfr 1. I den musikaliska metriken har man numera vant sig att med thesis beteckna den starka, med arsis den svaga taktdelen. Wegelius Musikl. 1: 47 (1888).
Ssgr: ARSIS-DEL30~2. särsk. till 1: med metrisk iktus försedd taktdel. Wulff Värsbildn. 32 (1896). —
-LÄGE~20. särsk. till 1. Sådana smådelar inom takten som äro i arsisläge. Wulff Värsbildn. 19 (1896). —
-PUNKT~2. särsk. till 1. (Till den germanska knittelns grundtypsschema) hör att ha två takthvilor och fyra konstitutiva arsispunkter (två i hvarje halva). Wulff Värsbildn. 35 (1896). —
-STAFVELSE~200.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content