SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
ATT at4 (nästan alltid obetonadt), hvard. i allm. å l. o, partikel använd ss. infinitivmärke.
Ordformer
(åt Gustaf II Adolf 38 (c. 1620). å Columbus Ordesk. 7 (1678), Kexél 1: 72 (1776) osv.; jfr Rydqvist SSL 4: 423, Schlyter Ordb. 789 följ. Anm. I sht i vissa hvardagliga vändningar, i hvilka uttalet å l. o är så konstant, att det bokstafstrogna uttalet (at4) skulle verka rent af stötande, uppträder ordet stundom i skrift under förklädnaden af den kopulativa konjunktionen och, hvars gängse uttal sammanfaller med det allmänna hvard. uttalet af att. Såsom en dylik eg. rent grafisk variant till att är och att fatta i följ. ex. Een af dieknarnar .. badh .. honom ther inn och dricka med them. Växiö rådstur. prot. 1619, s. 389; jfr I 1 b. Begifwer nu eder på thenna Wägen / In i Tyskland och thet berenna. Brasck Mars C 3 a (1649); jfr I 1 a. Hans puffertar .. vore (dvs. voro) borta och lagas. Carl XII Bref 43 (1701); jfr I 1 b. Jag skall bjuda till och hjelpa honom. Kexél 1: 71 (1776); jfr I 6 c. Var gunstig och anmäla min ödmjuka vördnad för Herr Prof. Frondin. Leopold (1783) i 2 Saml. 7: 31; jfr II 5 a. Hvad skulle jag här och göra? C. F. Dahlgren S. arb. 3: 71 (1822); jfr I 3 a. Det är inte roligt och läsa barnböcker. Geijerstam E. Grane 12 (1885, 1897); jfr I 12 a α. Han borde finna en förevändning och hålla sig undan. Dens. Vilse 58 (1897); jfr: Äfven om han fann en förevändning att göra det. Därs. 59; jfr III 1 b. jfr: Nu blef hon bara stående och knyta på hufvudduken. Lagerlöf Jerus. 1: 46 (1901); jfr I 1 b. Ifrågavarande växling förekommer redan i medeltidsspråket, jfr t. ex. fsv. böriadhe han til oc sörgia; se för öfr. Söderwall Ordb. 2: 156 samt O. Östergren i Språk o. stil 1: 86 följ. (1901). — Om den motsatta företeelsen, att att skrifves för OCH, se under sistnämnda ord. Rörande åter ett verkligt (ej blott grafiskt) utbyte af infinitivmärket mot den kopulativa konjunktionen se nedan under I 1 b, II 5 a, IV a)
Etymologi
[fsv. at (äfv. aat, ad, adh), motsv. d. o. nor. at, båda vanl. uttalade ungefär som å, isl. at; jfr det på nord. inflytande beroende eng. ado, tidigare at do, äfvensom det ännu fortlefvande bruket af at framför inf. i nordeng. dial.; eg. samma ord som fsv., fd. o. isl. prep. at, åt, till, vid (se ÅT, prep.), hvilken begagnades framför inf. på ungefär samma sätt som det till betydelsen motsv. fsax. tô, mnt. to o. te, nnt. to, holl. te, ags. tô, eng. to, fht. zuo, t. zu osv.; jfr TILL, äfvensom det från lat. prep. ad utgående fr. à framför inf. Formen å utgår från en af ÅT förutsatt fsv. sidoform af at med långt a, hvilken, liksom ännu åt i vissa sv. dial., användts äfv. framför inf. Se för öfr. Schlyter Ordb. 789 följ., Sundén Inf. i sv. 7 följ., Kock Fsv. ljudl. 406, Tamm, Cederschiöld Skriftspr. 242 (1897)]
Översikt
Öfversikt.
I. framför en af ett verb (l. en hel sats) styrd l. därmed eljest förbunden inf.
1) framför inf. som utmärker afsikt l. ändamål: för att, till att. Härunder bl. a. uttr. gå ut att gå, lägga sig att hvila o. d. (b).
2) framför inf. som utmärker följd, efter rörelseverb. Härunder det finl. uttr. falla att sitta o. d.
3) efter hafva, ega, få, veta o. d. framför inf. som utmärker ngt som kan l. bör l. måste göras.
4) efter vara l. finnas l. stå framför inf. som utmärker ngt som kan l. bör l. måste göras.
5) vid tr. o. refl. verb framför inf. som betecknar det hvarpå verbets verksamhet går ut. Härunder sådana uttr. som narra ngn att göra ngt (a); drista sig att fråga (b).
6) framför inf. som betecknar det med afs. hvarpå en handling företages. Härunder sådana uttr. som hjälpa l. hindra ngn att göra ngt, misstänka ngn att vilja göra ngt (a); vinnlägga sig att göra ngt (b); skämmas, upphöra, dröja att göra ngt (c).
7) framför inf. ss. direkt obj. till ett tr. verb hvars direkta l. indirekta personobj. tänkes ss. subj. till inf. Härunder sådana uttr. som tillåta, förbjuda, ålägga, lära ngn att göra ngt.
8) framför inf. som betecknar en verksamhet som utföres (l. är ifrågasatt att utföras) af det styrande verbets subj. Härunder sådana uttr. som besluta, vägra, glömma, börja, föresätta sig, åtaga sig att göra ngt (a); råka, komma, ämna att göra ngt (b).
9) vid ack. o. inf. l. liknande konstruktion.
10) framför inf. använd ss. predikativ.
11) framför inf. använd ss. obj. till ett verb som därjämte är förbundet med predikativ.
12) framför subjektsinfinitiv.
13) jämte inf. bildande ett adverbial till sättet.
II. efter adj. o. adv. äfvensom vissa i likhet med adj. använda prep.-uttr.
1) framför inf. som betecknar det hvarpå den gm adj. uttryckta egenskapen går ut. Härunder sådana uttr. som hågad, färdig att göra ngt.
2) framför inf. som betecknar det med afs. hvarpå egenskapen gäller. Härunder sådana uttr. som svår att tagas med, mörk att skåda.
3) framför inf. som betecknar anledningen till en sinnesstämning. Härunder sådana uttr. som glad att få ngt, rädd att göra ngt.
4) efter adj. föregånget af (allt)för, väl, bra o. d.
5) framför inf. som utmärker följd. Härunder sådana uttr. som vara (så) god att, vara nog enfaldig att.
III. efter sbst.
1) framför inf. ss. närmare bestämning till mer l. mindre abstr. sbst.
2) efter sbst. som betecknar ngn ss. (o)skicklig i l. i stånd till ngt.
3) framför inf. som angifver det styrande sbst. ss. egnadt l. afsedt l. i stånd till ngt. Härunder sådana uttr. som böner att brukas i kyrkan, affär att öfvertaga, stol att sitta i.
4) efter vissa prep.-uttr.
IV. efter ett determ. pron. l. adv.
V. framför inf. använd ss. apposition.
VI. jämte inf. motsv. en (i sht villkorlig) bisats.
VII. utan (utsatt) styrande ord (l. sats).
1) i öfverskrift l. påskrift. 2) framför inf. som står utbruten ur satssammanhanget (o. representeras af det o. d. i en följ. sats). 3) i utrop. 4) i liflig skildring framför inf. som fungerar ss. finit modus. 5) i uppmaning. 6) i jämförelse efter hellre än o. d.
VIII. efter prep.
Anm. 1:o. I ä. tid kunde att äfven förbindas med vbalsbst. på -ANDE i gerundivisk anv. [jfr fsv. enkte är tik at talande om them som wtantil ärw, mnt. syn hand to geuende to steyt] En sooknaherre (rätteligare ath seyiande) en sooknatiänare. O. Petri Sakr. B 4 b (1528). Effther .. Aboo (dvs. Åbo) ståår icke tiläffwentyrs att befästendis. G. I:s reg. 18: 510 (1547). Hwad der med är att förstående. RARP V. 2: 37 (1655). Trivialis, .. allestädz at finnandes. Cellarius (1699, 1729; reg.: at finna). Tiselius Vätter 1: 22 (1723). — jfr TILL.
2:o. Ngn gg följes att af ett sup. som med utelämnadt hjälpverb tjänstgör ss. pf. inf. Vij (hafva) fuller högeligen önskatt .. at kunnat uthskieppa på Rewel ved. 2 RARP 5: 725 (1726?). Jag tycker, ni bör vara nöjd, att fått plåga mig .. i hela två timmar. Kexél 1: 178 (1789). H. Nyblom i Nord. tidskr. 1902, s. 529. Gm attraktion till ett föreg. sup. står sup. i st. f. presens inf. i följ. språkprof. Hadhe icke the skep waridtt, hadhe konungh Crisstiern hafftth tilfelle till att wndsatt Stocholm. G. I:s reg. 1: 124 (1523).
3:o. Om inf. har framför sig ngn bestämning, har att i allm. sin plats framför denna, t. ex. At falskeliga vitna. RB 17: 18 (Lag 1734). I ä. tid, då det var vida vanligare, att bestämningar föregingo inf., förekom dock ej sällan, att inf.-märket fick sin plats efter dem, omedelbart framför inf., o. denna ordföljd kan ännu förekomma i vers. Jfr: Al twngen (dvs. bördan) kan ey al enasth paa megh ath hængia. G. I:s reg. 1: 55 (1523). Beredd en sådan styggelse at fullborda. MB 10: 2 (Lag 1734). Ett löfte på nytt att vaka. Strandberg 1: 295 (1868). Se äfv. Hellquist Stud. i 1600-talets sv. 214-15 (1902).
4:o. Då två l. flere inf. stå samordnade, behöfver i allm. ej att upprepas vid den l. de senare. Hvilka äro en Christlig Undersåtes skyldigheter? Att ära, älska och lyda sin öfverhet. Lindblom Kat. 59 (1811).
5:o. Se anm. 7:o under ATT, konj. (sp. 2606).
I. framför en af ett verb (l. en hel sats) styrd l. därmed eljest förbunden inf.
1) för att uttrycka afsikt l. ändamål o. d.: för att, till att.
a) [jfr fsv. romara þíänto .. februe at göra sonen bliþan, ä. d. dette siger jeg ikke at forsvare mit levnet, isl. (Heimdallr) sitr þar við himins enda at gæta brúarinnar, alt mun ek til vinna at koma af mer ydvarri reiði] (utom i β o. γ numera bl. i högre stil) med begreppet af afsikt jämförelsevis starkt framträdande o. inf. o. hufvudverbet själfständiga i förh. till hvarandra. Iach .. gåår bort ath reedha rwm till idher. Joh. 14: 3 (NT 1526). Bannar någor Fader eller Moder, .. stånde för Kyrckiodörene at slijta riis. Schmedeman Just. 12 (1540); jfr b. När man .. i trångmål grijper til en lijten lögn, at hielpa sigh dher medh vthur nödhen. Grubb 602 (1665); jfr III 3. Efter the Döde skal ringas .., intet för någon widskepelse skull, utan at ther med förkunna then Dödas afgång. Kyrkol. 18: 1 (1686). Sitter man i försåt för annan .. at honom skada giöra. MB 21: 6 (Lag 1734). Tå han upropas at afhöra domen. RB 24: 5 (Därs.); jfr α. Att förskingra mitt elaka lynne, begynte jag ett samtal. Leopold 5: 297 (1804?). Jag N. N. tager dig N. N. nu till min äkta hustru, att älska dig i nöd och lust. Handb. 1811, s. 120; jfr c. De lärde, de rike de bråka sitt vett / Att röna, hvars rätt som är god. Geijer I. 3: 187 (1811). Sol och sommar, mer behöfver / Blomman ej att vara glad. Öman Lyr. bl. 1: 57 (1857). Ditt hufvud, Walther, hvarför är det lockigt, / Om ej att vaggas i en kvinnas famn / Och smekas ..? Hallström Antw. 24 (1899). jfr: Upp, min själ! att korset bära, / Upp, att segerprofvet gifva! Ps. 1819, 294: 6; jfr VII 5. — särsk.
α) [jfr fsv. lede christum tel ökna at fasta] vid verb med direkt obj. hvilket tänkes som subj. till infinitiven. Arendt .. den .. K. M:t lätt .. hålle udi Ryske skolann att läre tungemåledt. Oxenst. brefv. 5: 13 (1612). Må Lagman taga til hjelp och råd några lagfarna män, at sitta i Rätten. RB 3: 2 (Lag 1734). Gifve ut skadediuret at dödas. MB 33: 1 (Därs.). Säg ett ord och jag guldkronan ger dig / Att förblekna kring ditt gyllne hår. Snoilsky 1: 275 (1870, 1883). Agamemnon .. leder sin .. dotter till altaret att där dö under offerprästens knif. Rydberg Varia 221 (1893).
β) [jfr fsv. alt þat guþ gaf þöm at ägha] (i sht i skriftspråk) vid verb med direkt obj. hvilket tänkes som obj. till infinitiven; ss. infinitivens subj. tänkes (det utsatta l. underförstådda) indirekta obj. i den styrande satsen; ofta närmande sig b samt III (jfr äfv. I 3). The som hafwa fådt (dvs. lämnat) bonden någon spanmåhl at så til låtte (dvs. mot andel i afkastningen). Schmedeman Just. 111 (1597). Taghen, och gifuen thetta Watn beblandat / I Wijn, at dricka. Stiernhielm Cup. 12 (1649, 1668). Förtror man åt annan sitt gods at vårda. HB 12: 10 (Lag 1734). Han räckte fram sin hand att kyssa. Crusenstolpe Mor. 6: 604 (1844). Han hade .. lemnat slottsvaktmästaren ett bref att befordra till Stockholm. Rydberg Vap. 123 (1891). Hon gaf .. (hunden) goda saker att äta. Geijerstam Mina pojkar 49 (1896). (Metrefven) nystade han opp .. och sedan gaf han den åt pappa att gömma. Därs. 127.
γ) (i sht i skriftspråk) efter uttr. göra sitt bästa o. d. (jfr 6 b, c). Oxenst. brefv. 1: 321 (1626). Ps. 1819, 273: 5. Piper och Hermelin gjorde sitt bästa att omstämma konungen. Hjärne K. XII 185 (1902).
b) [jfr fsv. ga at spazera, ä. d. da maat du at spatzere gaa, isl. þær settusk at hvílask] (hvard., i sht i södra Sv.; jfr anm. nedan) med afsiktsbegreppet mindre skarpt framträdande, men däremot en närmare förbindelse mellan det styrande verbet o. inf., hvarvid ofta det förra närmar sig karaktären af ett hjälpverb; i sht efter rörelseverb. Han gick (l. har gått) ut att gå. Jag har skickat honom ut att plocka blåbär. Han bjöd mig in att dricka ett glas; jfr 5 a. Han har gått hem att ta på sig en öfverrock. Han sprang (l. skyndade sig) ut att se hvem det var. Jag tror han lägger sig att sofva. Han ställer sig att titta på oss. 1 Kor. 10: 7 (NT 1526). Gåå at läggia sigh. Lex. Linc. (1640, under cubo). Jag ämnade mig just nu att uppvakta henne. Kexél 1: 121 (1788). Ja, jag tror, jag sätter mig att sofva en stund. Därs. 452 (1795). Folket, som då togo sig litet mat, lade sig at hvila. Törngrenska målet 228 (1801). Hon gick med de andra flickorna att plocka rosor. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 26 (1822); jfr a. Mor Gertrud gick ut att göra uppköp. Rydberg Vigg 3 (1875, 1883). Jag vill ha honom ut att jaga. Hallström Antw. 100 (1899). — (numera föga br.) efter verbet i pr. ind. Det är bäst vij gå hem at äta. 2 RARP 4: 172 (1726). [jfr fsv. the mz honom voro at taka fiska] (†) efter vara. Vi voro at höra det besynnerliga Echo. Björnståhl Resa 1: 486 (1773). Anm. Ordet uttalas i flertalet af (i sydligaste Sv. alla) dessa förbindelser alltid (utom stundom vid uppläsning) å l. o. I förening med föreg. inf. uppfattas detta å l. o. vanl. ss. den koordinerande konj. o. skrifves merendels OCH; jfr rörande det växlande skrifsättet: Allons nous promener. Låt oss gå at spassera. Bäckström Fr. spr. 42 (1729), men Jag vil i morgon gå utom Staden och spasera. Därs. 174. I åtsk. fall då det styrande verbet står i finit modus har äfv. konstruktionsväxling inträdt; särsk. då verbet vara l. pr. ind. l. imper. af verb som beteckna gående o. d. föregår, användes numera i st. f. att med inf. regelbundet OCH med finit modus, så framt icke man vill särsk. betona afsiktsbegreppet, i hvilket fall för att användes. Öfverhufvud undvikes numera denna att-konstr. af mången i skrift o. är delvis främmande äfven för talspråket i åtsk. trakter. Rörande förh. mellan att o. OCH jfr, utom anm. i artikelns början, där blott den grafiska växlingen afhandlas, O. Jespersen i Dania 3: 145 följ. (1895), Cederschiöld Skriftspr. 265 följ. (1897) samt O. Östergren i Språk o. stil 1: 82 följ. (1901).
c) (mindre br.) närmande sig konsekutiv anv. (jfr 2): för att. O Fader wår .. / Titt Rijke tilkomme också / Altijd i oss at blifwa. Ps. 1695, 10: 1. Utlänningen gynnas at bereda de svenske slögdernes undergång. Förordn. 6 April 1799, s. A 3 a. Svept i Frankrikes banér, / sofver han den sista sömnen, sofver att ej vakna mer. Fredin E. dikt. 15 (1883).
2) (i Finl.) framför inf. som utmärker följd, efter rörelseverb. Af den häftiga stöten hade kaptenen och allt manskapet fallit att sitta (dvs. och blifvit sittande). Topelius Läsn. f. barn 5: 56 (1880). Därs. 6: 146 (1884). I köken lyfte någon af pigorna sig upp att sitta i sängen. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 81 (1886); jfr 1.
3) efter hafva (ega), få, skola med (i sht af med inledt) adverbial, finna, veta o. d. framför inf. som utmärker ngt som kan l. bör l. måste (osv.) göras; jfr till att.
a) [jfr fsv. the hafde enkte at äta, d. han har intet at leve af, isl. hvat þessi sýn mun hafa at þýða, t. ich habe nichts zu essen, eng. he has much ado l. to do, fr. il a beaucoup à faire] (i sht hvard.) i förb. jag har ngt att göra osv., jag har ngt som jag kan l. bör l. måste osv. (göra osv.) o. liknande uttryck (jfr 1 a β samt III 3 b). Om jag bara hade någonting att ta mig till! Skaffa sig något att syssla med. Har du ingenting nytt att berätta? Jag har så många bref att skrifva. Hade jag ingen annan att vara rädd för! Hon har smultron att sälja. Hvad har (l. skall) du där (l. med honom l. med det) att göra? The .. haffua intit ath äta. Mark. 8: 2 (NT 1526). Hafwer .. then ene then andra om något at tilltala, thet skee med rätta. Schmedeman Just. 100 (1590). Dhen intet haar at giöra, måste taa sigh något at giöra. Grubb 100 (1665). Ingen Lycka är så godh, at man icke haar något at klaga öfwer. Dens. 384. När ögat har intet at see meer. Stiernhielm Herc. 75 (1668). Har gäldenär ej något at gälda med. UB 5: 10 (Lag 1734). Hvad hin ha de fått att skratta åt? Kexél 1: 58 (1776). Han (dvs. själasörjaren) har syndare att omvända, okunniga att undervisa. Wallin Rel. 1: 67 (1818, 1825). Detta .. är den redlige Själasörjarens kall; han vet ej något bättre att söka. Detta hans ära; han känner ingen högre att eftersträfva. Därs. 2: 73 (1818, 1827). Den (dvs. hären) har ej mer blott döden att förbida. Runeberg 2: 114 (1848). Jag finner intet annat att göra. Rydberg Vap. 221 (1891). Hvad i all världen skulle vi där att göra. Angered-Strandberg Fr. nya o. gamla landet 59 (1899). — särsk.
α) [jfr d. at faa noget at vide] (numera nästan bl. hvard. i vissa delar af Sv.) i uttr. få ngt att veta, att se o. d. När han fick thet att wethe. Hist. handl. XIII. 1: 185 (1565). Der åldriga ekar man får att se. Björck V. dikt. 131 (1865). Olyckligtvis fick man så litet att veta. Malling B. Funcke 139 (1885).
β) (numera bl. hvard.) med underförstådt obj. vid det styrande verbet (jfr b). Jag behöfde en femma; har du att låna mig? Jag har inte att bekänna (med), så jag får ta trumf (i kortspel). Där fick han att fundera på. Han har (l. får) att göra, om han skall sköta båda de sakerna. Then sitt mist, niute thet åter af thes gods, som hafver at gälda med. MB 41: 1 (Lag 1734).
b) med inf. ss. obj. till ifrågavarande verb (jfr 8 a). — särsk.
α) [jfr fsv. iak aghar thet at göra idhar, d. han har at befale, vi have at adlyde, t. wir haben dafür zu leiden, eng. I had to stop, fr. j'ai à obéir] i förb. jag har l. eger att göra detta o. d., jag kan l. eger rätt att l. får l. har mig ålagdt att l. bör l. skall osv. göra detta o. d. Jag har att tacka dig för ett bref. Tessin Bref 2: 313 (1755). Har du att låna mig en gammal nie dalers sedel till ved. Kexél 1: 58 (1776). Konungen äger att allena styra riket. RF 1809, § 4. (De) som hafva att fordra ed af vederparten. Schlyter Ordb. 767 (1877). Redan följande dag hade (han) att anträda en färd, som torde upptaga en månad. Rydberg Vap. 159 (1891).
β) (mindre br.) efter FÅ. Härigenom fick man för 2:ne personer at sörja. Humbla 12 (1740).
Anm. till 3. I de under a upptagna förb. (med undantag för α) kan att numera ej undvaras lika litet som efter hafva i den under b α behandlade anv., men i ä. tid träffas i motsv. fall rätt ofta inf. utan att. The .. haffua intet äta. Mark. 8: 2 (Bib. 1541). Wij haa tala om annat. RARP V. 1: 272 (1654). Hwad Typhons namn är, eller har betyda. Rudbeck Atl. 1: 861 (1679).
4) [jfr d. han er ikke at spøge med, isl. þèr er at þegja, t. der erfolg ist mehr zu wünschen als zu hoffen, eng. it is to be hoped, fr. il y a tout à espérer] efter vara l. blifva l. finnas l. stå l. återstå framför inf. som angifver hvad som är möjligt l. tillbörligt l. nödvändigt l. hvartill det finnes anledning l. skäl l. tillfälle o. d. (jfr III 3); jfr till att. Han är inte att leka med. Är det (någonting) att skratta åt? Här är att göra. Där finns ingenting att anmärka. Här blir det att arbeta. R(iks)Drotzen meente värket vore fuller att fortsettja. RP 6: 32 (1636). Så ståå doch intett alla sådane feel att .. boota. Därs. 8: 28 (1640). Sööth Ord äre intet altijd at byggia på. Grubb 375 (1665). Äro ej vitnen at tilgå. ÄB 16: 1 (Lag 1734). Finnes emot then räkning något at påminna. Därs. 23: 1. Et Samfund, som nästan var at le åt. Dalin Mont. 93 (1755). Jag frågade om fragt vore at få. Törngrenska målet 206 (1801). Jag fann så mycket återstå / Att forska om och fråga. Runeberg 2: 12 (1848). Hvad är ett sår att gråta för? Strandberg 2: 92 (1849). Å! Det är att bli galen åt! Edgren Tre kom. 29 (1891). Inte är det att stå efter. Angered-Strandberg Fr. nya o. gamla landet 60 (1899). Det var (dvs. gällde) att fly, / Ej annat val där fanns. Hallström Antw. 32 (1899). Där var ju Claës att ärfva fideikommisset. Quiding Hvidehus 30 (1899); jfr 1. jfr: I tärnor små, I kläden fager brud / .. Och sedan, svenner, att till bröllop reda! Melin Snöhvit 106 (1897); jfr 1 a slutet o. VII 5. — (föga br. utom i Finl.) med pass. inf. Dygd, beständighet, styrka och torftighet stå icke med våld at utödas. Dalin Mont. 24 (1755). Äro själsförmögenheterna att anses såsom för sig sjelfva .. existerande ..? Rein Psyk. 1: 150 (1876). Annat fans rakt inte i staden att beses. Willebrand o. Rancken 113 (1886). Nervander Bilder 149 (1887).
5) [jfr fsv. nöþghaþe cristet folk at släpa cristno, isl. eggjaði Reginn Fáfni at drepa Sigurð, t. einen etwas zu thun nötigen, eng. entice any one to do a thing] vid tr. o. refl. verb framför inf. som betecknar det hvarpå verbets verksamhet går ut; i allm. motsv. ett uttr. med prep. (vanl. TILL) o. sbst.; jfr till att.
a) vid tr. verb som beteckna (försök till) inverkan på ngn l. ngt l. begagnande af ngt l. ngn. Förleda, narra, locka, uppmana, förmå, råda, tvinga ngn att göra ngt. Vänja ngn att passa på tiden. Han blef dömd att plikta. Jag känner mig frestad att protestera. Jag fick honom inte att ta reson. Han använde käppen att slå med; jfr 1 o. 6. Thå .. twingadhe anden Paulum, ath betygha Judhomen ath Jesus war Christus. Apg. 18: 5 (NT 1526). (Under tiden) wart måltijden färdig, och Jagh bedin att blifwa till måltijdz. Gustaf II Adolf 92 (1620). Wåre HofRätter .. skola tilhålla Wederbörande, sådant med behörigt eftertryck at förrätta. Kyrkol. 16: 11 (1686). Falskar then mått eller vigt, som är förordnad at them rätta och märka. HB 8: 3 (Lag 1734). (Agget har) ofta .. kommit de Svenske sins emellan, at plitas och knifvas. Dalin Arg. 2: 312 (1734, 1754). Bryt ej hvarje frukt du retas att begära. Leopold 2: 160 (1794, 1815). Styrk oss .. att .. vara Dine efterföljare allt intill döden. Handb. 1811, s. 52. Loke öfvertalar .. Thor att .. resa till Thrym. Ljunggren Bellman 16 (1867).
b) vid refl. verb. Förbinda sig l. förplikta sig l. utfästa sig att göra något. Jfrå then daghen drijstadhe sigh ey heller någhor at frågha honom någhot. Mat. 22: 46 (Bib. 1541). Hafver man .. utfäst sig, at nöjas åt theras slut (dvs. godemännens beslut). UB 4: 15 (Lag 1734). På det Officerarne .. måge vänja sig at .. Commendera sina plutoner sielfva. Regl. f. inf. 1751, s. 169. De bjudna beredde sig att gå. Strandberg 1: 264 (c. 1870). De fladdrande runorna på båthusväggen erbjuda sig att tydas. Rydberg Vap. 72 (1891).
Anm. till 5. Efter åtsk. af här liksom under 8 behandlade verb förekommer äfven inf. utan att l. inf. med till att. Närmare upplysning om konstr. lämnas under de särskilda verben.
6) framför inf. som betecknar det med afs. hvarpå en handling företages l. ett förhållande eger rum; i allm. motsv. ett uttr. med prep. o. sbst.
a) [jfr fsv. hulpu grecum at lypta benin, d. hjælp ham at bære det, eng. to help a person to do something, fr. aider quelqu'un à faire quelque chose] vid tr. verb med obj. hvilket tänkes som subj. till inf.; det styrande verbet står ofta i pass. Hjälp honom att ta på sig rocken. Jag trotsar hvem som helst att (kunna) göra det efter. Iach hoppas ath .. iach .. warder aff idher hulpen tijt ath komma. Rom. 15: 24 (NT 1526). Pijga, som är betrodd att bära wåre nycklar. Schmedeman Just. 98 (1590). Then, som är .. misstänckt at vilja rymma. MB 52: 1 (Lag 1734). Varder någor öfvertygad (dvs. öfverbevisad), at hafva gifvit råd til dråpet. Därs. 24: 4. — särsk.
α) motsv. ett uttr. med prep. från. Må bolby ej hindras, at fiska ther utanföre i siön. BB 19: 2 (Lag 1734). Jag (vet) inte hvad som hindrar mig att ha främmande här. Strindberg Röda r. 47 (1880). — (föga br.) Om Hr Lagman Cederbielke .. skall .. vara frikallad at uti thenna processen svara. 2 RARP 4: 357 (1727).
β) i numera obrukliga förb. Ingen vare ursächtadt att komma personligen tillstädes, med mindre han å sotesäng ligger. RF 1634, § 37; jfr α. Beklagom då ej den stilla välgörande dygden, att ej äga ett anspråk på minnets varaktighet. Leopold 3: 332 (1794, 1816); jfr 13.
b) [jfr t. indem ich mich bemühte die inneren regungen darzustellen] vid refl. verb. Winleggiandes idher ath hålla andans eenheet. Ef. 4: 3 (NT 1526; öfv. 1883: vinnläggande eder om att bevara). Akta dig att sqvallra med tjenstfolket. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 66 (1830). I nödens stund anstränger (han) sig att hjelpa. Franzén Pred. 3: 100 (1843). Bemödande sig att undvika allt sådant. De Geer Minnen 1: 218 (1892). — (mindre br.) Om de ändå nöjde sig att anmärka en verklig skrynkla eller liten fläck, ginge det an. Franzén i Tegnérs ppr 198 (1824).
c) [jfr isl. þreyta at komask i borgina, t. hör auf zu spielen] vid intr. verb; ofta närmande sig 8. Skäms du inte att bära dig åt på det sättet. Äflas, envisas att göra ngt. När I hören hwem then Tärnan är / Så wänden I igen (dvs. upphören) at vndra. Stiernhielm Fred. 5 (1649). En Vngerswän glädz .. at få sittia hoos en wacker Pijga (dvs. flicka). Grubb 662 (1665); jfr 13. Dröijer Befalningshafvande .. at ställa domen i fullbordan. UB 3: 3 (Lag 1734). Hafver man .. hulpit til, at then gierning fullkomna. MB 2: 1 (Därs.). Jag håller på, att hjelpa en af mina Officerare. Kexél 1: 176 (1789). Min son, hör tidigt opp att dårlig omsorg bära, / För lyckans öfverflöd. Leopold 2: 159 (1794, 1815). (Han) sträfvade att höja sig öfver en medborgares krets. Kolmodin Tac. 1: 23 (1833). Den lilla skara, som längtar att uppbyggas och styrkas af dig. Rydberg Vap. 113 (1891). — (numera nästan bl. hvard., mindre br.) framför en af ett verb som betecknar förvåning l. blygsel, fasa, sorg o. d. styrd inf. som utmärker konstaterandet o. d. af det förh. hvaröfver ngn förvånar sig l. blyges osv. (jfr 13). Jag ryser bara att tänka på hur du måtte ha lidit. Jag sörjde att se det gamla hemmet så förändradt. Adrastes sielf skiämdes at finna sig vara rörd. Ehrenadler Tel. 847 (1723). Jag har ofta undrat, at finna dem (dvs. regenters stoder) ensamme. Tessin Bref 2: 220 (1754). Jag suckade att känna vesterlandets associationer så långt under österlandets. Bremer N. verld. 1: 91 (1853).
Anm. till 6. Vid flertalet hithörande verb användes numera hellre konstruktionen med prep. framför infinitivmärket. Efter några kan att utelämnas.
7) [jfr fsv. thz som gudh budhi honum at sighia, d. lægen forbød ham at gaa ud, isl. vil ek leyfa þèr at yrkja um mik, t. er erlaubt ihm zu gehen, eng. the doctor has forbidden him to go out] framför inf. ss. direkt obj. (vid pass. konstr. ofta subj.) till ett tr. verb hvars (utsatta l. underförstådda) direkta l. indirekta personobj. tänkes ss. subj. till inf. Medgifva, tillåta, förbjuda, vägra, ålägga, tillsäga, lära någon att göra något. Han gaf pojkarna i läxa att lära sig de oregelbundna verben. Moses tillstädde ath scriffua itt åth skilielse breff. Mark. 10: 4 (NT 1526; Bib. 1541: tilstadde scriffua). Må Konungens befalningshafvande förbiuda honom, at resa från orten. UB 8: 11 (Lag 1734). Tig Herren Gud at bedja böd. Profps. 1767, 303: 1; jfr Ps. 1819, 258: 1. Hertigen .. hade lofvat honom att blifva förd till Konungen. Cronholm Lig. 42 (1839). Lärande dem att hålla allt det jag har befalt eder. Mat. 28: 20 (öfv. 1883; NT 1526: Lärandes them holla; Bib. 1541: Och lärer them hålla). Ingen tillvitade honom att .. ha gått oärligt .. tillväga. Rydberg Vap. 205 (1891). jfr: Gif (o Gud) Wijsheet, gif (vår drottning) at göma (dvs. skydda) / All Tijn och Rijksens Lag. Stiernhielm Jub. 137 (1644, 1668). Anm. Efter hithörande verb följer numera i allm. icke gärna inf. utan att.
8) [jfr fsv. thz som iak hafdhe aktat at göra, byriadhe han at byggia mönster, d. forsøge at skrive, isl. freista at mæla, t. es liebt die welt das glänzende zu schwärzen, eng. begin to work, fr. aimer à se quereller] efter talrika verb framför en inf. som betecknar en verksamhet hvilken utföres (l. är ifrågasatt att utföras) af det styrande verbets subj.; inf. angifver föremålet för (l. innehållet af) den verksamhet som det styrande verbet uttrycker, o. den kan i allm. fattas ss. direkt obj. till detta.
a) vid sådana verb som eljest (kunna) förbindas med ett sbst. ss. direkt sakobj.; vid pass. konstr. blir inf. ofta subj. (jfr 12). Önska, försmå, besluta, (ut)lofva, vägra, undvika, underlåta, glömma, komma ihåg, slippa, försöka, förmå, börja, sluta (osv.) att göra något. Begära att få göra något. Förgäter icke ath herbergha. Ebr. 13: 2 (NT 1526). Begynte han ath äta. Apg. 27: 35 (Därs.). Han fruchtadhe at bliffua j Zoar. 1 Mos. 19: 30 (Bib. 1541). Hwadh skal en kariger filtz (dvs. smulgråt) medh ägodelar, som intet weet at bruka dhem? Grubb 343 (1665); jfr 3 b. Begiärar någon at gå särskilt til skrift. Kyrkol. 8: 2 (1686). Vägrar någor at taga them til sig. BB 28: 3 (Lag 1734). Söker någor .. undgå at i saken vitna. RB 17: 15 (Därs.). Jag .. svor / att lefva och dö för mitt land. Tegnér 2: 120 (1811). Vi behöfva allenast att gifva hvar sin skärf. Askelöf Tal 17 (1835). Den som älskar att se saken i det hela och försmår att lefva och röra sig endast i enskildheterna. Tegnér 4: 488 (1840). Sky att fråga! Runeberg 1: 286 (1841). Kämpen .. nekade att vika. Dens. 5: 59 (1860). jfr: Låt bli att trotsigt nalkas ön, / då kriget gör sin rund. Dens. Eft. skr. 1: 2 (1846). — särsk.
α) [jfr fsv. almoghe kan sköt at finna .. huad han redhis gudh, vilde sanctus gregorius at opbyggia ena kirkio, isl. Rigr kunni þeim ráð at segja] (†) vid hjälpverben kunna o. vilja (jfr b α). G. I:s reg. 1: 55 (1523). Jngen menniskia kan thz nw til fyllest besinna, mykit mindre at vthseya. O. Petri Män. skap. 19 (c. 1540). Iagh wil mitt taal frå thetta at wende. Svart Gensv. I 4 a (1558). Wivallius Dikter 81 (1631). Börk Dar. 4 (1688).
β) vid refl. verb med tr. bet. Föresätta sig, åtaga sig att göra något. Förbehålla sig att få göra något. A. Oxenstierna Skr. 1: 109 (1627). (Ngt) ther å man sig förbehållit at särskilt kära. RB 10: 12 (Lag 1734). Jag företog mig att öfversätta .. några moraliska stycken. Leopold 5: 381 (c. 1820). Jag har icke velat undandraga mig att våga det vanskliga försöket. Wennerberg 2: VIII (1882).
b) vid intr. verb samt verb som (i ifrågavarande bet.) väl kunna förbindas med ett pron. i n., men icke med ett sbst. ss. sakobj. Jag kom att röra vid en ömtålig punkt. Han hotade att skjuta dem. Fosz 501 (1621). Kexél 1: 114 (1788). Hon hade råkat att gå litet galet om natten. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 24 (1822). Simon ämnade att gifta sig. Wetterbergh Selln. 56 (1853). Sorgbarn hann att anmäla dig. Rydberg Sing. 137 (1865, 1876). jfr: Predicanten (talar till) them .. som hafwe achtet sigh (dvs. ämnat), at gå til Herrans Natward. Christl. ordn. C 1 b (1602). — särsk.
α) [jfr fsv. þa magha riddarä oc swenä med flere hestä att riþä, ä. d. som burde at utføres, i afften i schuollen at vere min giest, isl. hversu þú skalt at fara, þat er hann mundi eigi sjálfr at segja] (†) vid hjälpverben böra (jfr 12), må, månde, måste, skola (jfr a α). G. I:s reg. 2: 100 (1525). Öffuer Åån han monde fast at köre. Svart Gensv. E 2 a (1558). Så må och folcket trÿgge samman att boo. Holof. 3 (c. 1580). Så måste then samma, hwilkom Penningarna låhnte warda, någre waror .. medh at tagha. Fosz 545 (1621). Han hade bordt .. att haffva eett tusen hestar. RP 8: 304 (1640). Een annan vijd det bordet skulle sådan commission icke att förvägra. Därs. 320.
β) efter komma (o. ) ss. tjänande att omskrifva futurum (jfr 1). Det kommer nog att regna i dag. Jag kommer att resa bort om ett par dar. De besvär, hvilka emot öfverrätternes domar .. komma att andragas. RF 1719, § 2. I den tankegång jag nu går att utveckla. Vasenius Samkänslan 2 (1901).
Anm. till 8. Se anm. till 5.
9) vid ack. (l., då det styrande verbet står i pass., nom.) o. inf. l. liknande konstr. som ersätter en objekts- (l. subjekts-)bisats.
a) [sannol. beroende på sammanblandning med konj. ATT] (†) framför den med inf. förbundna ack. Item bekendhe och schriffuerenn att sigh haffue tagett enn tunne öfwermälningh vdaff Tuna sochnn. Hist. handl. XIII. 1: 202 (1565). The Conuents Brödher i Gripzholm .. öffuerwogo, at theras Clösters Fundation icke så förwarat wara, at thet kunne fulleliga widh Macht bliffua. Tegel G. I 1: 117 (1622). Därs. 120. Der till Sparrerna Swarede; att honom sådant för detta vara förbuditt. RARP 1: 90 (1629).
b) [jfr ä. d. huem sige folcket menniskens søn at vere] († utom i α o. β) omedelbart framför inf. (l. en framför denna stående bestämning till densamma). Som the fornummo idher at komma hijt. Holof. 16 (c. 1580). Ded Finske fottfolked menar jag vedh denne tijdhen att skole vara i Narffven. A. Oxenstierna Skr. 2: 283 (1616). Osemie, som de hoppes .. att skole hoos oss vpkomma. RARP 2: 146 (1634). Den närvarande stora striden i Europa, som icke kan nekas att föras för stora .. ändamål. Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 2: 23 (1856). — särsk.
α) (numera föga br.) efter anse (se d. o. 5 b slutet) l. påstå. I min egen smak, som jag dock icke påstår att vara den bästa. Kexél 1: 426 (1795). Hvad synd kan anses att vara förbuden i det tredje Budet? Schartau Underv. f. barn 8 (c. 1820); jfr β.
β) [jfr d. han siges at være fængslet] (numera föga br.) då infinitivens subj. är refl. pron. l. då det styrande verbet står i pass. (Mons Persson) sadhes att haffwe förbrutedt och förwerckedt sitt frelsse. Hist. handl. XIII. 1: 51 (1562). Nils Suenson seyer sig at hafua lefuererat skålen till sin hustru. Växiö rådstur. prot. 1652, s. 718. Det är visst folk som tror sig att veta allt. Kexél 1: 187 (1789). Du menar dig att hafva rätt i allt. Schartau Pred. 236 (1824). Aldrig en qvinna / Säges att älska sitt kön. Stagnelius 1: 183 (c. 1818). Han (dvs. Ane) berättas att hafva uppnått en mycket hög ålder. Strinnholm Hist. 1: 233 (1834). Presterna sjelfva föregåfvo sig att vara frestade .. af mörkrets furste i synlig måtto. K. Lilljebjörn 27 (1838). jfr (†): Hvar piga syntes här med nätta steg at trippa. Livin Kyrk. 109 (1781); jfr 10.
c) [jfr ä. d. jeg sagde icke at kunde, efter t. ich glaube recht zu haben o. d.] (†) framför en inf. utan utsatt subj., efter aktivt verb som eljest styr ack. med inf. o. hvars subj. tänkes vara subj. till inf. (Gamla fiskare) tilstå, at aldrig kunna se bottnen .. på diupare vattn, än til 10 .. famnar. Tiselius Vätter 1: 103 (1723). R(idderskapet) o. A(deln) tackar Riksens Almoge .. samt försäkra Eder .. at skola visa Eder all förtrolighet. 2 RARP 4: 12 (1726). Ni tror kanske också att kunna verka på mig? Kexél 1: 275 (1790). Man påstår på båda ställena att äga urbilderna. Atterbom Minnen 211 (1818).
10) [jfr d. dette kaldes at harve, eng. to be good is to be happy] framför inf. använd ss. predikativ; i sht efter vara. Prestens yppersta embete är ath lära sin almogha gudz oord. Förspr. t. NT 4 a (1526); jfr 12. RF 1634, § 18. Dygd är at älska sin Gud, hans Bud och Stadgar at hålla. Stiernhielm Herc. 385 (1668); jfr 12. Du ser lika så rask .. ut, som när jag sist såg dig — det är att vara karl hela da'n. Kexél 1: 168 (1789). Prisa en annans lott, det heter att lasta sin egen. Adlerbeth Hor. sat. 124 (1814). Att tänka på Gud är ju att tänka på en oändlig magt, vishet och godhet. Franzén Pred. 3: 187 (1843); jfr 12 b. Det kan man kalla att stöta på patrull! O. P. Sturzen-Becker i Nordstjernan 1846, s. 141. — närmande sig 9 b β, efter se ut o. förefalla. Han ser ut att vara femti år, förefaller att ha sett sig mycket om. Denna önskan ser ut att vara ärligt menad. De Geer Minnen 2: 157 (1892).
11) [jfr mnt. ik achte ok unnodich to erinnern, t. es für unnötig achten etwas zu thun] framför inf. (ofta i förväg antydd gm det) ss. obj. till ett verb som därjämte är förbundet med predikativ (l. adverbial). A. Oxenstierna Bref 4: 238 (1646). Ther Konungens Befalningshafvande ej finner nödigt, at fordra vidare uplysning i saken. UB 2: 1 (Lag 1734). (Så framt icke) Konungen pröfvar skiäligt, at lof ther til gifva. GB 1: 6 (Därs.). Den vanliga fattigdomen hos de studerande, som för de fleste gör det omöjligt att flera år uppehålla sig vid akademien. Tegnér 3: 266 (1826). Han ansåg det fult att, själf opåaktad, lyssna till andras ord. Rydberg Vap. 111 (1891). jfr: Han fann (l. ansåg) det vara omöjligt att hinna fram på utsatt tid; jfr 12 a.
12) [jfr fsv. bätra är at lydha gudhi än människiom, d. at læse rigtigt ær ikke altid let, isl. lysti hann at kyssa hana, gott er at ráða, t. es ist meine pflicht, dich zu warnen, eng. to do one's duty thoroughly is not easy] framför subjektsinfinitiv.
a) vid inf. som står efter predikatet. Enom biscop till hörer altijdh ath waka och arbeta vthi euangelio. Förspr. t. 2 Tim. (NT 1526). Then retta wiickt Som honom (dvs. pyndaren) bör at holla. G. I:s reg. 3: 319 (1526). När Oss .. täckes att komma på Rijks Salen tillstädes. RARP 1: 7 (1626). Stånde them tå fritt, gåfvan at återkalla. JB 8: 2 (Lag 1734). Mer än lefva, fann jag, var att älska, / Mer än älska är att dö som denne. Runeberg 2: 27 (1848). Bäst att taga seden, där man kommer. Rydberg Vap. 316 (1891). — särsk.
α) med inf. i förväg antydd gm det. Det är omöjligt att göra alla till lags. Det passar sig inte att bära sig åt på det viset. Thet är gott at förtrösta på Herran, och icke förlåta sigh på menniskior. Psalt. 118: 8 (Bib. 1541). Dhet är hughswalelse at gråta. Grubb 88 (1665). Dhet är aldrigh för seent at giöra dhet som gott är. Dens. 389. Thet anstår en Första .. at gifwa något efter af sin rätt. Spegel Pass. 107 (c. 1680). Är det ett ondt att dö? Runeberg 3: 291 (1836). Så är det att ha unga slynor .. till att se om sitt hus. O. P. Sturzen-Becker i Nordstjernan 1846, s. 135. Hundra gånger om sade jag mig, att det var den enklaste sak i världen att fria. E. Silfverstolpe i PT 1899, nr 293, s. 2.
β) i satser inledda af ett frågeord. Förstå .., hwad det kostar, at giöra Kyrckior .. oskiärda. Schmedeman Just. 30 (1554); jfr α. Men hvartill tjenar att kriga med Eskimåer? B. E. Malmström 7: 396 (1845). Hvad är att gråta? Fatta mod. Runeberg 2: 45 (1848). Han (dvs. Duncker) föll; och dock, hvad herrlig lott / Att dö som han. Dens. 5: 61 (1860).
γ) vid jämförelse, efter som l. än (jfr VII 6). Ingenting är så roligt som att leka vid sjön. Geijerstam Mina pojkar 4 (1896).
Anm. I uttr. sådana som Detta (l. Hvad som) åligger mig att göra kan inf. betraktas ss. subj., men är snarast att fatta i öfverensstämmelse med under 6 behandlade uttr.
b) vid inf. som står före predikatet. Loffuer Herran, ty at loffua wår Gudh, är een kosteligh ting. Psalt. 147: 1 (Bib. 1541). Swedberg Schibb. 34 (1716). At bli hemma och sköta god Hushållning är väl olika bättre, än et äfventyrligt flackande. Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740). Att erkänna någon dygd hos fiender var för Lars att föra afvog sköld i striden mot dem. Rydberg Vap. 89 (1891); jfr 10. — med inf. åtföljd af ett på densamma syftande det (l. detta o. d.), se VII 2.
Anm. till 12. Framför subjektsinf. utsättes vanl. att; dock förekomma, särsk. då inf. föregår predikatet, såväl i litteraturen som i dagligt tal (i sht i ordspråkslika talesätt) fall där inf. står utan att. Tala är silfver, men tiga är guld. Wara gudheligh, och läta sigh nöya, är winning noogh. 1 Tim. 6: 6 (Bib. 1541). Långt wore tala om alle thessom afkomne Konster. Stiernhielm Arch. Dedik. B 1 b (1644). Bättre fly, än illa fächta. Grubb 66 (1665). Adlerbeth Hor. sat. 124 (1814; se under 10). Det är svårt afgöra, om (osv.). Strinnholm Vas. 1: 16 (1819).
13) [i allm. efter fr., jfr fr. perdre son temps à jouer, il passe le temps à se lamenter o. d.] (numera knappast br.) jämte inf. bildande ett (eljest gm prep. uttryckt) adverbial till sättet l. orsaken o. d.: genom att, med att, af att, i att, vid att, på att (jfr 6, särsk. c slutet); ofta motsv. en deskriptiv l. konditional bisats. (Läsarna) skola nu göra väl at läsa Arken för deras värde och intet för Auctorens skull. Dalin Arg. 1: 6 (1732, 1754); jfr II 5 a. Orter, ther the .. haft nöje at vistas. Wennerdahl Lex. myth. 421 (1748); jfr III 1 g. Man kan Monarkens nåd förlora / At klandra Favoritens fel. Kellgren 2: 235 (c. 1783). Ni gjorde bäst at fråga. Widegren (1788). Sjelfva regenten finner sig i ett upplyst tidehvarf hedrad, att heta den förste medborgaren. Rosenstein 2: 332 (1789). (Detta poem) vinner att läsas flera gånger. Franzén i Tegnérs ppr 167 (1821). Väl utbrända träkol .. göra mycken nytta att minska rötan. Hartman Husläk. 394 (1828). Jag hackar tänder bara att berätta. Strandberg 4: 67 (1857). Unga Ringa roade sig, än att knäppa .. pudeln på nosen, än att smekande stryka hans ulliga mahn. Topelius Vint. I. 1: 184 (1859, 1880); jfr 6 b. — närmande sig VII 2. Att hans talanger här berätta / Jag längre icke trötta vill. Jensen Puschkin Onegin 19 (1889). Att gifva spenabarnen di / Hvar kvinna sig förnedrad tycker. Nordlund Bitar 99 (1894; 1 uppl.: / Sig ingen kvinna mer förnedrar).
II. efter (vanl. predikativt l. appositionellt fungerande) adj. o. adv. äfvensom vissa i likhet med (predikativa) adj. använda prepositionsuttr. — särsk.
1) [jfr fsv. vara redhoboen at stridha, d. færdig at reise, isl. vera búinn at ríða, t. bist du gewillt, dies blatt zu unterschreiben? wert in gold gefasst zu werden, eng. able to pay, fr. prêt à partir; i fsv. liksom i isl. förekommer inf. vid dyl. adj. hufvudsakligen i sådana fall i hvilka adj. är förbundet med vara till ett enhetligt verbalt uttr.; jfr Falk o. Torp Da.-no. synt. 204 (1900)] framför inf. som betecknar det hvarpå den gm adj. uttryckta egenskapen går ut; ss. subj. till inf. har man mestadels att tänka sig den l. det som den ifrågavarande egenskapen tillkommer. Färdig, beredd, i ordning, i begrepp, på väg(en), på vippen, nära, (o)villig, (o)hågad, (o)lämplig, skicklig, i (l. ur) stånd, egnad, (o)van, befogad, skyldig, (o)förhindrad, oförmögen, ifrig, angelägen att göra något. Thet han .. Oss och rikena plichtogher war at holla. G. I:s reg. 1: 28 (1521?). Menniskior, som .. doghse äro andra ath lära. 2 Tim. 2: 2 (NT 1526). Så frije som herranar haffua warit till giöra huad them tecktes, så frijtt bliffuer och folkit at tala ther om. O. Petri Kr. 55 (c. 1540). Wij .. äro redhobogne at hempnas alla olydhno. 2 Kor. 10: 6 (Bib. 1541). Dhen som är waan at liuga. Grubb 113 (1665). Then ej kännes god (dvs. i stånd) at gälda skadan. BB 15: 5 (Lag 1734). Han är på vägen att bli ovettig på Nådig Baron. Kexél 1: 143 (1788). Den tvifvelaktige är nära att falla. Franzén Pred. 3: 147 (1843). Ett land, ett fosterland vi fått, / Hvad finns på jorden mera värdt / Att hållas dyrt och kärt? Runeberg 2: 5 (1847). Enskildt man är .. oförhindrad att instämma tryckfrihetsmål. Svedelius Statsk. 1: 160 (1868). Jag känner mig hågad att gråta. Rydberg Sing. 139 (1876). Jag frågade om någon af herrarne var ledig att visa mig lokalen. Strindberg Röda r. 10 (1880). W. .. var .. icke ovillig att lämna sin plats. De Geer Minnen 2: 211 (1892). — särsk.
a) med den l. det som den ifrågavarande egenskapen tillkommer tänkt ss. obj. till inf. (jfr 2). Thet som är wärdt at omtala. Spegel Gl. 84 (1712).
b) [jfr isl. frækn at hefna fǫður, heldr ertu bráðr at byrja] (i sht i högre stil) vid adj. som beteckna en viss, till arten närmare bestämd (i sht god l. dålig) egenskap; inf. utmärker den (art af) handling hvari l. i fråga om hvilken egenskapen framträder (jfr 2): i fråga om att, när det gäller att. Adelwardh .. war .. förhastig at niderslå theres (dvs. upplänningarnas) affgudhar. O. Petri Kr. 43 (c. 1540). Atalanta .. var så snäll (dvs. snabb) at löpa, at (osv.). Ehrenadler Tel. 15 (1723). Augustus var mycket sparsam, at bortgifva Romersk Borgarerätt. Dalin Mont. 110 (1755). Du är .. / tapper att strida och klok att råda. Tegnér 1: 107 (1825). Aldrig förr hade barnen varit så snälla att taga in ricinolja. Beskow För sv. barn 20 (1896). jfr: Högmod, blindt att egna fel ej röna, / afund, klarsynt att blott andras se. Tegnér 1: 402 (1804); jfr 5.
c) vid den förste, den siste, äfvensom vissa andra superlativer. Han vore väl den siste att vilja narra mig. Den ypperste att sätta i spetsen för företaget. Vänner, som gemenligen ä de första att bedra dem. Kexél 1: 457 (1795). Det händer, att just de lägre folkklasserna .. äro de första att förklara sig mot den nya ordningen. Tegnér 3:210 (1823).
Anm. till 1. I allm. kan (i sht hvard.) vid här i fråga varande adj. att äfven föregås af prep.; vid ngra är detta det vanligaste.
2) [jfr fsv. faghir at see vppå, d. let at lokke, isl. hræðiligr at sjá, t. schön anzuschauen, eng. beautiful to behold, fr. beau à voir] för att beteckna det med afs. hvarpå egenskapen gäller l. eger rum, särsk. vid adj. som betyda god, dålig, (o)behaglig, vacker, ful, lätt, svår, dryg o. d.; ss. subj. till inf. har man i allm. att tänka sig den (l. det) som beröres af ifrågavarande egenskap. Han är bedröflig att åse, inte god att styra, lätt att bedraga, svår att tagas med. Detta är inte trefligt för mig att höra, att taga itu med. Werlden .. är .. mödhosam at wara vthi. O. Petri Kr. 3 (c. 1540). Trädh (dvs. trädet) war gott at äta aff. 1 Mos. 3: 6 (Bib. 1541). Thenne Konglige Crona war beswärligh och tung at dragha. Svart Är. 65 (1560). (Vi hafva) giort ett Biszman af järn, .. effter det är wiszast at wäga med. Schmedeman Just. 121 (1605). Waanen är onder at kasta i wråå. Grubb 624 (1665). Ondt lijdit är liufft at tänkia. Dens. 637. Vägen dit är ej lång att gå. Wallin Rel. 1: 277 (1819, 1825). Korpraln var mörk att skåda. Runeberg 2: 59 (1848). Befordringsfrågor äro .. både svåra och oangenäma att handlägga. De Geer Minnen 2: 281 (1892). — särsk.
a) i uttr. hafva svårt (l. lätt) att. Jag hade ganska svårt att få tala vid henne. Kexél 1: 165 (1789). Världen har så lätt att döma. Wirsén i PT 1898, nr 173, s. 3. Anm. Svårt o. lätt åtföljas ofta i detta fall af för.
b) närmande sig III, efter attributivt adj. Dhet som är aff någhor wichtigheet, dhet är ett hett Järn at angrijpa. Grubb 370 (1665). Dhet är ett swrt Äpple at bijta vthi. Dens. 599. Det är präktiga typer att se på. SDS 1898, nr 237, s. 2.
3) [jfr fsv. litit gladh at þola, t. ich bin froh es thun zu können, eng. glad to see you] (i sht i högre stil samt hvard.) vid adj. som beteckna en (i sht angenäm l. oangenäm) sinnesstämning o. som vanl. förbindas med en prep. (ss. af l. för l. med l. l. vid l. åt l. öfver); inf. angifver anledningen till ifrågavarande sinnesstämning l. det som denna gäller. Gustaf III Skr. 2: 155 (1788). Vore du verkeligen glad at ha mig der? Leopold (1793) i 2 Saml. 8: 95. Rädd att störa den gamle. Runeberg 1: 173 (1836). Alltid ängslig att ej i rätt tid hafva en beställd sak färdig .. arbetade mäster Gudmund med stor ifver. Rydberg Vap. 81 (1891). (Kisse) är glad att få vara inne, när det rägnar. Geijerstam Mina pojkar 82 (1896).
4) [jfr eng. too good to be true] efter adj. l. adv. föregånget af (allt)för, l. (hvard.) bra l. väl, äfv. (ngn gg) nog (jfr 5 b) i motsv. bet.; jfr för att samt till att. Hon är väl (l. bra) ung att gifta sig än. Engelland är för eftertäncksam at villja brouillera sig med storfursten. Höpken 2: 619 (1760). Hans blick var för skarp att kunna bländas, hans vilja för fast att kunna böjas. Crusenstolpe Mor. 6: 427 (1844). Lindbomska sqvallerhistorien .. är nog allmänt känd .., att här behöfva mer än antydas. Därs. 623. Han var för djup att glömma. Wirsén Ton. o. sägn. 209 (1893). jfr: (†) Han .. är svagh til sitt bröst och mål att vidare Academie läsningar utstå, som fodra starkt och myckijt talande. Rudbeck Bref 1: 38 (1664).
5) framför inf. som utmärker följd.
a) föregånget af så. Jag är (l. var l. har varit) så näsvis (l. så oförskämd o. d.) att påstå motsatsen. Han var så dum att tro det. — särsk. [jfr d. vær saa snild at sige mig] (föga br.) i höflighetsuttrycket vara så god (l. snäll o. d.) att. Var .. så god att taga en stol och sitt ned. Crusenstolpe Mor. 4: 348 (1841). jfr: Gör vell och var obesuerett att helsa din k. Fru. J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 26 (1613). Anm. Utom då det med adj. förenade predikatsverbet står i inf., i hvilket fall skrifningen att ofta förekommer, användes i detta höflighetsuttryck i st. f. att med inf. så godt som alltid koordination med OCH o. verb i finit modus; se OCH; jfr äfv. ex. fr. Leopold i anm. i artikelns början. Ofta utelämnas i detta uttr. så.
b) [jfr t. schlau genug die sache zu verdecken, eng. you are old enough to be my heir (Shakespeare)] efter nog (jfr 4), tillräckligt o. d. Han är nog enfaldig (l. enfaldig nog) att tro det där. Staffan Henrickson .. wart .. warse en nötewamb (dvs. vommen af ett nötkreatur), hwilket honom war teken nogh att vnderstå hwadh på färde war. Svart G. I 37 (1561). Höpken 1: 161 (1740). Jag var lycklig nog, att .. falla i hennes tycke. Kexél 1: 165 (1789). Dag är det nog ännu att vinna slaget. Tegnér 2: 207 (1820).
c) (i sht i högre stil) i annan anv. En qvinna, skön att kunna helgon fresta. Snoilsky 2: 45 (1881). Den ”finstilsanmärkning” som hr B. är älskvärd att önska tillagd. R. Berg i Språk o. stil 2: 72 (1902); jfr a. Anm. Jfr slutet af anm. under a.
III. efter sbst. — särsk.
1) [jfr fsv. wald haua at skipa ok afftaka domara, d. kunsten at behage, isl. mál er mér at ríða, hafa hug hjǫrum at bregða, t. lust zu betrügen, eng. vain attempts to please, fr. le plaisir d'obéir; i fsv. liksom i isl. förekommer denna inf. knappast annat, än när sbst. står förbundet med ett verb (ss. vara l. hafva) till ett enhetligt verbalt uttr.; jfr Falk o. Torp Da.-no. synt. 203 (1900)] vid talrika mer l. mindre abstr. (till stor del mot de verb o. adj. som kunna förbindas med inf. svarande) sbst. Inf. utgör till dessa en närmare bestämning som angifver dels (särsk. vid sådana sbst. som eljest pläga förbindas med en prep., ss. för l. till), hvarpå ifrågavarande förhållande l. egenskap l. sinnesstämning l. verksamhet osv. går ut, dels (stundom motsv. ett uttr. med prep. af l. en gen.), hvari det som uttryckes gm ifrågavarande sbst. består l. hvaraf det karakteriseras. — särsk. efter sbst. som beteckna
a) plats, utrymme, tid, tillfälle, lägenhet o. d. Han har i år icke tid (l. tillfälle l. råd) att göra någon resa. Nu är det tid att gå. Hadhe the wel hafft tijdh at wenda til baka. Ebr. 11: 15 (Bib. 1541). Schmedeman Just. 111 (1597). Varder någor öfvertygad (dvs. öfverbevisad) .. at han .. vist dråparen rum och lägenhet at dräpa. MB 24: 4 (Lag 1734). När tiden inne är at så. BB 5: 4 (Därs.). Det är ej här stället, att inlåta sig i vidlyftiga undersökningar. Leopold 3: 358 (1801, 1816). jfr: Ung flicka söker plats att gå frun till handa (i annons).
b) skäl, orsak, grund o. d. Han har ingen anledning att beklaga sig. At han hafwer orsaak sigh Rättelöös at klaga. Rätteg.-ord. 1614, mom. 7. RB 23: 5 (Lag 1734). Geijerstam Vilse 59 (1897; se sp. 2581).
c) makt, kraft, styrka, förmåga, duglighet, skicklighet, rätt, rättighet, frihet, tillåtelse, skyldighet o. d. (jfr II 1). Förmåga(n) att arbeta. Konsten att simma. Jag har inte hjärta att säga honom emot. Haffua .. makt ath dräpa. Mat. 10: 28 (NT 1526). Kiöpmännerne måtte få frihet at kiöpa up färsk Råg. 2 RARP 4: 414 (1727). Hafve .. ej rätt, at få något theröfver. GB 9: 4 (Lag 1734). Känn din pligt, att göra godt. Ps. 1819, 218: 6. Du gaf mig kraft att stridens massor hvälfva / I omotståndlig fart från trakt till trakt. Runeberg 2: 120 (1848). När läkaren gaf patienten lof att stiga upp. Nyblom i 3 SAH 13: 184 (1899); jfr I 7.
d) uppmaning, befallning, bud, råd, uppdrag, fullmakt, förbud, löfte, åtagande, aftal, öfverenskommelse, plan o. d. En Fulmackt för Hans Schomakere .. att antage vdj K. Ma:tz tieneste vnge och dugelige karler. G. I:s reg. 15: 189 (1543). Schmedeman Just. 141 (1614). Söker någor förbud å annan at resa ur staden. UB 8: 10 (Lag 1734). En del af gardet fick befallning att tåga emot Svenskarne. Malmström Hist. 2: 333 (1863); jfr I 7. Budet att hedra fader och moder. Rydberg Vap. 65 (1891).
e) (o)villighet, (o)benägenhet, önskan, vilja, håg, lust, drift, ifver, afsikt, syfte, bemödande, försök o. d. (jfr II 1). Jag skulle ha god lust att resa utomlands. Människan har en naturlig drift att utveckla sina förmögenheter. Mod(et) att tala sanning. Aff een wrång och onskefull begärligheet at träta. Rättegångspr. 23 Juni 1615, mom. 16. Effter som dhen ringare offta draar försyn, at träda til en förnämbligh Herre medh helsning. Grubb 107 (1665); jfr I 6 c. I upsåt, at .. skada någon. MB 17: 2 (Lag 1734). Brinnande håg at segra. Dalin Mont. 22 (1755). Apg. 20: 13 (öfv. 1883). jfr: Min håg blef tänd att höra mer. Runeberg 2: 13 (1848).
f) hopp, utsikt, fruktan o. d. Han har utsikt att få platsen. Nu är ej våhn at få veta, om then bortreste lefver. GB 13: 6 (Lag 1734). Hoppet att .. kunna erhålla en rysk pension. E. C. Tegnér Armf. 2: 195 (1884).
g) nåd, utmärkelse, ära, skam, belöning, straff, förmån, olägenhet, hugnad, nöje, sorg o. d. Wedh straff att ligge ij 8 dager ij tornett. Schmedeman Just. 18 (1544). Bed om nåd att kunna tro. Franzén Pred. 3: 145 (1843). Hugnaden att vårda, nära, utveckla detta vaknande lif! Genberg 2: 56 (1859). — särsk. i uttr. hafva godheten att, göra ngn tjänsten att o. d., vanl. med ett substantivet föregående den (jfr IV a).
h) sed, vana, sätt, egendomlighet, metod o. d. Sätt at insylta Walnötter. I. Erici 222 (c. 1640). Alt som hvarje landsorts gamle sed är at mäta och räkna. BB 1: 1 (Lag 1734). Hennes sätt att vara. Almqvist Drottn. j. 40 (1834). Metoden att börja med det absoluta. De Geer Minnen 1: 42 (1892).
2) efter sbst. som betecknar ngn (l. ngt) ss.
a) (i sht hvard.) framstående l. skicklig (l. oduglig o. d.) i ngt; jfr till att. Han är en riktig Argus att vara skarpsynt. Det var mig en huggare att se rolig ut. N. P. Ödman Minnen 1: 8 (1862, 1881). Fuchsarne ä' .. ena baddare att löpa. Strindberg Sv. öden 2: 165 (1883). jfr: Vi (äro) sällan .. mästare att afpassa tyngden och storleken af lifvets sorger och besvärligheter. Rosenstein 1: 19 (1780).
b) [jfr t. er ist der mann sein wort zu halten, eng. he is not a (l. the) man to do it, fr. homme à faire cela] i stånd till ngt; i uttr. (icke) vara man l. karl, hvard. äfv. människa att, (icke) vara vuxen uppgiften att l. i stånd att. Jag är inte människa att få tag i mina galoscher. Förmodede jagh .. att Assersson och Duvaldh nogsambt skulle vara karler sakerne der uppe att förestå. Oxenst. brefv. 5: 411 (1626). (Munter) var .. man att allt fördraga. Runeberg 5: 70 (1860). Jag är karl att tala för mig sjelf. G. v. Rosen i Liter. alb. 75 (1880).
3) framför inf. som angifver det af inf. bestämda substantivet ss. egnadt l. afsedt l. i stånd till ngt (jfr I 3 o. 4); jämte inf. motsv. en relativ bisats. Det af inf. bestämda ordet tänkes som
a) [jfr eng. a sight to gladden heaven, apartments to be let, fr. un procès à ne pas finir] (i sht i skriftspr.) subj. till inf.: som bör l. kan l. skall l. måste. En uthskrifningh att anstellas till en halffpartt emott dhett uthi Swerighe skier. RARP 7: 36 (1660). Böner, att brukas den dagen, då en Kyrka inviges. Handb. 1811, s. 150. En blick att hjertan vinna. Topelius Läsn. f. barn 1: 141 (1859, 1883); jfr b. Smådjur, med kynne och egenskaper att bringa oss ur jämnvikten. Piehl Bilder fr. Egypten 3 (1896). Negerpojkar att hämta ned dem (dvs. apelsinerna) finnas under hvarje palm. Melander På långtur 62 (1896).
b) [jfr t. zimmer zu vermieten, eng. apartments to let, fr. une chose à dire, un conte à dormir debout] obj. l. (i sht hvard.) adverbial till inf. (i senare fallet står vanl. i satsens slut en prep. som syftar på ifrågavarande sbst.): som man (osv.) bör l. kan l. får l. skall l. måste (jfr I 3 o. 4). En berättelse att gråta åt. Rum att hyra. Affär att öfvertaga. I fjol hade vi ingen (l. knappt någon) vinter att tala om. En .. Elphenbens Stol at sitta vti. Wennerdahl Lex. myth. 483 (1748). Och 50,000 Plåtars egendom .. det är .. intet saker att låta gå sig ur händerna. Kexél 1: 164 (1789). Än återstå oss ax att fläta i din krona. J. G. Oxenstierna 2: 101 (1796). Ej gifs ett språk att till de döda tala. Stagnelius 2: 179 (1821). Salva att smörja på magen i frossor. Hartman Husläk. 127 (1828). Det finnes i verkliga lifvet rätt ledsamma Idyller, Idyller att gäspa åt, Idyller att gråta åt, Idyller, med ett ord, att sätta i litanian. Bremer Sysk. 2: 9 (1848). Nu hade han fått en nypa säd / .. Att köra hungern på dörren med. Strandberg 1: 190 (c. 1860). Bereda en ny tidsenligare form att sätta i den gamlas ställe. Prop. t. riksd. 1862—63, nr 61, s. 1. Han är ej en konstnär att taga på allvar. Nordensvan Konst. hist. 104 (1900). (Denna tafla) liknar .. mest en teaterdekoration att se vid ljus. C. R. Nyblom i PT 1899, nr 114 A, s. 3. — (†) med det af inf. bestämda sbst. tänkt ss. adverbial, utan att inf. följes af en därpå syftande prep. (jfr I 1). Lim at sammanlimma Trää och Steen. I. Erici 1: 328 (c. 1640). Auripigment, at göra gult. E. Svedenborg i VetAH 24: 110 (1763).
4) efter vissa prepositionsuttr.; se under II 1.
IV. [jfr isl. er til þess var vígðr, at boða lýðum guðs nafn] efter ett determ. pron. l. adv.; ofta i nära anslutning till III 1 (då determ. pron. står som attribut till l. syftar på ett sbst. som kan förbindas med att o. inf.) l. VIII (efter ett med prep. sammansatt determ. adv.). Jag har den äran att gratulera. The som Gudh thet haffuer befallat, och ombetrodt at wara såsom wäktare vthi hans Församling. Rudbeckius 2 Pred. A 2 a (1622, 1632); jfr VII 2. Det rådh, att .. möta .. (fienden) vthj hans eget Land. RARP 1: 10 (1626). Jag har det felet at ej kunna hushålla. Kellgren 3: 217 (1793). Det nöjet att bry sin man och tyrannisera sina tillbedjare. Kexél 1: 438 (1795). Lär mig blifva vid det ena, / Att i kärlek dyrka dig. Ps. 1819, 219: 1; jfr V. Ett så narraktigt upptåg, som det att låta sätta en krans på sig. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 24 (1822). Ibland andra förtjenster ägde han den .., att vara .. behaglig i umgänget. Enberg Sv. spr. 242 (1836). — särsk.
a) i uttr. hafva den godheten, den oförsyntheten att, göra (l. visa) ngn den tjänsten att o. d. (jfr III 1 g). Han har haft den godheten at .. åtaga sig och bestyra affairerna för mig. Leopold (1793) i 2 Saml. 8: 98. Dalin (1853, under tjenst). Cavallin (1875, under godhet). Anm. I sht då det styrande verbet står i imper., användes vid hithörande höflighetsfraser oftare koordination med OCH.
b) (föga br.) efter determ. adv. Tessin höll ett långt .. tal, som egentligen endast är bestämdt däruti att afråda det danska valet. Malmström Hist. 3: 149 (1870, 1897). Den som ej gör sig till de andres herre, / är viss därom att öfverväldigas. Rydberg Dikter 1: 200 (1877).
V. [jfr isl. allmikit kapp leggr þu á þetta, at veita Agli lið] framför inf. använd ss. apposition; i allm. med mer l. mindre nära anslutning till III 1 (o. IV). Han har en ledsam vana, att alltid gå med händerna i fickorna. Man hafwer tagit sig ett skadeligit missbruuk före, att hugge och göre skade på allehanda nyttig .. Trä. Schmedeman Just. 54 (1569). Then gemene man loffuar thetta (dvs. lofordar detta medel), at settia sigh på itt heet giort ekebrädhe. B. Olavi 153 a (1578). Tillstäd honom (dvs. skalden) blott en enda bön: / Att än en gång få höja festens ära. Geijer I. 3: 199 (1811). Hallström En g. hist. 1 (1896).
VI. [jfr d. at komme til sagen igen, saa at sige, t. mit erlaubnis zu sagen, fr. à vrai dire o. d., eng. to begin with] jämte inf. motsv. en (i sht villkorlig) bisats o. uttryckande sättet för (l. grunden till l. ngn omständighet vid l. en begränsning i fråga om) ett uttalande, ett omdöme o. d.; det som strängt logiskt borde utgöra hufvudsats är ofta uteslutet; ordföljden är ofta ålderdomlig, i det bestämningar till inf. stå framför denna; i sht i vissa stående uttr., ss. att börja med (jfr till att), sanningen att säga, så att säga, af (l. efter) allt att döma, att förtiga l. icke tala om ... Tog hann då sig först till hiälp, Thronderna att begynna mäd. Reenhielm Tryggv. 94 (1691). Likaledes lemnade han åt Bernhard af Weimar hertigdömet Franken; flere smärre förläningar att förtiga. Fryxell Ber. 7: 38 (1838). Att dömma av ert yttre, han I säkert / Er hemort ganska långt från dessa trakter. Wulff Dante 181 (1897). Folkskolan i Högboda .. (cirka 1/4 mil gångväg till kyrkan, att åka något längre). PT 1901, nr 200, s. 1. — i numera obr. uttr. Att tala något specialiter och särskildt om dässa 3:ne förra Riddare-Orden, så finner jag, att denna Seraphim-Orden .. myckit differerar ifrån den afritning, som mig nu tillskickad blifwit. C. Örnhjälm i HSH 3: 140 (1693). Ingen ting är olikare, än de Romares regerings sats och Barbarernes: At säja korteligen (dvs. i korthet sagdt), så var den förre et värk af styrkan, den senare af svagheten. Dalin Mont. 59 (1755). Emellan oss at säja (dvs. oss emellan sagdt). Livin Kyrk. 96 (1781). Upprigtigt att säga dig (dvs. uppriktigt sagdt), så har jag derom intet frågat Gubben till råds. Kexél 1: 432 (1795).
VII. utan (utsatt) styrande ord (l. sats).
1) i öfverskrift l. påskrift, angifvande en uppgift som önskas löst l. ngt för hvars verkställande föreskrifter gifvas, o. d. — särsk.
a) i öfverskrift till matematiskt problem o. d. Att finna medelpunkten i en gifven cirkel. Den 12. Vpgiften. § 40. När hypothenusa AC och benet CB äro gifna, at finna benet AB. Mört Geom. 178 (1727). Laurin Geom. 1: Öfn. s. 39 (1890).
b) i praktiska handböcker, kokböcker o. d. At stilla vpkastning eller spyan. B. Olavi 56 b (1578). At limma sönderslagna Glaas. I. Erici 1: 327 (c. 1640). Att sylta Hjortron. M. Nylander 243 (1822). R. Lundberg i Idr. 2: 304 (1887). jfr: At göra Rosenhonung, thet första Sätt. I. Erici 1: 234 (c. 1640); jfr III 1 h.
c) med. i recept (jfr III 3 b). Westberg Fritze 229 (1797). Bangs Nervdroppar. Att taga 25 droppar hvar tredje timme, på socker, med litet soppa. Hartman Husläk. 111 (1828). Mos, att taga en del hvar fjerde timme. Därs. 138.
d) [ss. öfvers. af fr. p(our) p(rendre) c(ongé)] i uttr. att taga afsked (vanl. skrifvet a. t. a.), på visitkort för att angifva, att man har för afsikt att afresa (jfr I 1). NF 1: 5 (1875).
2) vid inf. som inleder ett uttalande o. står utbruten ur satssammanhanget, men representeras af det l. dylikt ord i en följ. sats, till hvilken den sålunda anknytes (jfr I 12 a α). Wilian haffuer iach, men ath göra gott thet finner iach icke. Rom. 7: 18 (NT 1526, Bib. 1541). At tiena twå Herrar tillijka / Thet kan ingen Menniskia rätt. H. Spegel i Ett nytt fullk. sv. manuale 1686, s. 445; jfr Ps. 1819, 298: 2. Att vara säll, det är att sällhet sprida. Stenhammar 199 (1798); jfr I 10. Att vara eller icke vara, det är frågan. Hagberg Shaksp. 1: 345 (1847). Att sticka in tassen genom dörren och få fatt i en af fåglarna, det gick som en dans för kisse. Geijerstam Mina pojkar 82 (1896). jfr: At bruka vthwertis på lijffuet .., tå måghe thessa förnemda simplicia ther til öffuas. B. Olavi 148 a (1578); jfr I 1.
3) [jfr t. so unvorsichtig zu sein!, eng. at my age, to talk to me of such stuff! Sannol. utveckladt ur I 12; jfr cit. fr. Cederschiöld nedan] i utrop. Ack! hvilken belägenhet! — Att intet äga en enda vän, i hvars sköte jag kan utgjuta hvad mitt hjerta tänker. Kexél 1: 194 (1789). Ni förundrar mig, att vara så ung och tillika så förståndig. Därs. 445 (1795). Att komma hit, att tränga sig till hennes bädd, för att trösta! Runeberg 3: 296 (1837). Fy för döden, att äta hvad som så är handteradt! Knorring Förhoppn. 2: 141 (1843). O, stackars kvinna, att mista sin man! Quiding Hvidehus 124 (1899). Men tänk, att ha fått plats vid andras härd, / Att känna värmen smyga till ens inre / Och möta värme där! Hallström Antw. 59 (1899). jfr: När man utbrister: ”Att kunna bära sej åt på de' viset! Att vilja .. göra sina föräldrar en så(da)n sorg!”, så bör väl dessa utrops form helst förklaras genom antagandet, att inledningsorden ”De' ä' förskräckli(g)t” eller ”Hur ä' de' möjli(g)t” blifvit utelämnade och ersatta af känslobetoning. Cederschiöld Skriftspr. 196 (1897).
4) [efter fr. et moi de rire o. d.] (numera föga br.) framför inf. som i liflig skildring fungerar som berättande tempus; jfr till att. ”Ge rum!” (ropade strutsen) Och alla tranorne / Att vördsamt maka sig till sida, / Att sträcka hals och ben och uti tystnad bida / Det underverk, som skulle ske. Lenngren 374 (1791). Weste (1807).
5) i uppmaning; se ex. från Ps. 1819 under I 1 a slutet o. ex. från Melin under I 4.
6) efter hellre än, lika gärna som i satsförkortning med en inf. som svarar mot ett verb i finit form i den styrande satsen. Ve den .. / Som .. hellre än att glömmas, / Dör främling i sitt eget tjäll. Leopold 2: 161 (1794, 1815). Hellre än att orätt göra, / Sjelf jag orätt lida må. Ps. 1819, 275: 5. Hellre än att öppet tillstå, det han varit Ellinas kommissionär .., underkastar han sig misstanken att vara en tjuf. Ljunggren SVH 5: 125 (1895). jfr (†): Men då vi detta medgifvit, hvad hafva vi annat gjort, än att beskrifva den väg menniskorna i alla saker vandrat till upplysning? Rosenstein 2: 226 (1789).
VIII. [jfr fsv. äruodhar om at taka af them hiärtans gooz, d. han har godt af at vente, t. ohne seine erlaubnis zu haben] framför en af prep. styrd inf.
1) i uttr. i hvilka en prep. förbindes med inf. (ungefär) på samma sätt som eljest med ett sbst. Hafva hopp om att segra. I förlitan på att blifva räddad. Nöjd med l. glad öfver att vara hemma. Skicklig i att fäkta. Längta efter att få något. Lefva af att sy kläder. Fundera på att resa bort. Misstänka någon för att vara bakslug. Skryta med att kunna något. Från att hafva varit rik blef han nu fattig. J faren effter at dödha migh. Joh. 8: 37 (Bib. 1541). Dhe hafwa .. negocierat .. om att sammansettia sigh till att inducera een flotta i Östersiöen. RARP 7: 139 (1660). Tå skal han med all varsamhet, och utan at nämna personen, gifva Konungen .. (det) tilkänna. MB 4: 4 (Lag 1734). Tager någor lön före, at läka eller åderlåta fä. BB 22: 4 (Därs.). Eders Kongl. Höghet, långt ifrån at sådant förtycka, vet längst sedan, at Gud är alt i allom. Tessin Bref 2: 373 (1755). Han stal sig ofta till at skrifva. Livin Kyrk. 68 (1781). Många finna ett nöje i att rent af ljuga och dikta. Franzén Pred. 2: 126 (1842). Bästa konsten mot att retirera / Är helt enkelt att stå qvar. Runeberg 2: 91 (1848). Man kan smickra kvinnan .. genom att loforda hennes .. skönhet. Rydberg Vap. 251 (1891). Arbetsgifvaren har att välja mellan att betala den fordrade lönen eller att icke få arbetet utfördt. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 421 (1894). Han blef brun om halsen .. af att stå .. i solgasset. Geijerstam Mina pojkar 15 (1896).
2) i de till i viss mån enhetliga uttr. öfvergångna förb. för att o. till att; se FÖR, prep., TILL.
Anm. till VIII. 1:o. De prep. som i sht användas framför att o. inf. äro af, efter, (e)mellan, (e)mot, framför (i bildl. anv.), från, för (ä. äfv. före), genom, i, (i)från, med, om, på, till, utan, utom, vid, åt, öfver. Af dessa hafva endast efter, för, om, på, till o. utan i äldre tid anträffats i ifrågavarande anv. Prep. med utprägladt lokal bet. (ss. bakom, bredvid, framom, förbi, inför, omkring) förbindas af naturliga skäl i allm. icke med inf. Se för öfr. under de särskilda prepositionerna.
2:o. Efter prep. som styr inf. kan numera att i allm. ej undvaras. I ä. nysv. var det däremot ej alltför ovanligt, att en prep., särsk. till (se d. o.), kunde omedelbart träda framför en inf.; jfr: När thesse (kanoner osv.) begynna på brumma, på fräsa, / Hwisl' och hwäsa. Stiernhielm Fred. 1 (1649). Ännu i början o. midten af 1800-talet förekommer ngn gg detta språkbruk, t. ex.: I England .. bestå scholflickornas handarbeten endast uti sy och märka. Svensson Vexelund. 67 (1823); Magt herskar genom söndring — och får taga / Sitt val emellan tvinga och bedraga. Strandberg 3: 414 (1855). jfr: Stundom kan Att uteslutas och prepositionen qvarstå framför infinitiven, som då är att anse såsom ett substantiv: Hon är kunnig i sy, spinna, väfva, o. s. v. .. Likaså: Han är skicklig i skrifva, räkna, spela. Enberg Sv. spr. 292 (1836) samt en härpå grundad uppgift hos Dalin (1850).
Spoiler title
Spoiler content