AUTONOMI a͡u1tonomi4 l. -tå- l. -tω-, l. -nå-, äfv. a͡ω1-, äfv. 01—, äfv. AVTONOMI av1-, l. 01— (avvtånåmi´ Dalin), r. (f. Dalin(1850)); best. -en, äfv. -n; pl. (föga br.) -er.
Etymologi
[jfr t. o. fr. autonomie, äfvensom eng. autonomy, af gr. αὐτονομία, fri l. själfvald författning, politisk själfständighet, till αὐτόνομος (se AUTONOM)]
1) filos. (förmåga af) själfbestämning; motsatt HETERONOMI.Jag vill .. utmärka moralitetens grundsats med namn af viljans Autonomie, til skillnad ifrån alla andra grunder, hvaraf den kan ledas, som alla utan undantag böra föra til heteronomie. Boëthius Kant 77(1797). Autonomien är en akt af absolut sjelfbestämning. Grubbe Ordl.(c. 1840). Wirsén i PT 1901, nr 184, s. 3.
2) i sht jur. o. nat.-ekon. rätt att själf stifta sina lagar, själfständighet; själfstyrelse. Territorial autonomi. Bolin Eur. 2: 121(1871). (Den bysantinske) kejsaren (beviljade) blott af egen ynnest .. autonomi inom vissa gränser .. åt lägre furstar och vasaller. H. Hjärne i Sv. tidskr. 1894, s. 12. Införandet af autonomi på Kreta. PT 1897, nr 234 A, s. 2.Klercker Cuba 31(1899; se under AUTONOMIST).
