AUTONOM a͡u1tonå4m l. -tå- l. -tω-, äfv. a͡ω1-, äfv. AVTONOM av1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. autonom, fr. autonome, af gr. αὐτόνομος, som lefver efter egna lagar, som handlar efter egen vilja, själfständig, af αὐτός, själf (se AUTO-), o. νόμος, sed, lag (jfr AGRONOM, ANTINOM, ASTRONOM m. fl.)]
1) filos. som själf föreskrifver sig sina lagar, själfbestämmande; själfbestämd; jfr AUTONOMISK 1; motsatt HETERONOM. Människan eller den ändliga fria varelsen är ej avtonom, men dess förnuft är avtonomt. Boëthius Sed. 80 (1807).
2) i sht jur. o. nat.-ekon. som själf stiftar sina lagar, som besitter själfstyrelse, själfständig; jfr AUTONOMISK 2. De allmänna angelägenheterna, dem styrelsen .. blott skall ega att leda i enlighet med den autonoma folkviljans uttryckliga beslut. Bolin Eur. 2: 391 (1871). Universitetet (i Finland) intager en avtonom ställning. L. Mechelin i NF 4: 1291 (1881). J. Leffler i Ekon. samh. 1: 376 (1893). De engelska kolonierna äro .. fullt autonoma i tullfrågor. PT 1903, nr 118 A, s. 2.
