BABYLON ba4bylon, äfv. ba3bylon2, n. ((†) m. Upp. 16: 19 (NT 1526); f. Upp. 17: 5 (NT 1526; i personifikation)).
Etymologi
[af lat. Babylon, gr. Βαβυλών; se för öfr. BABEL]
1) eg.: hufvudstaden i Kaldeen, af judarna kallad Babel.
2) i bildl. o. öfverförd anv. med anknytning till Upp. 17, ss. beteckning för en världsstad, med tanken fäst på dess stora omfång, dess folkvimmel, dess njutningslystnad o. i sht dess sedefördärf; jfr BABEL 2. Det moderna Babylon vid Themsen l. vid Seinens strand. (London) är ett omätligt Babylon af tegel. Geijer I. 3: 27 (1809). Nyström Bibl. ordb. 42 (1868). jfr: Then stora Babilon modhren till bolerij och till styggelse på iordhenne. Upp. 17: 5 (NT 1526).
