SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
BAGGE bag3e2, sbst.3, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr ä. d. bagge. Ordets anv. som mer l. mindre skämtsamt vedernamn på norrmän är i Sv. o. Danmark af mycket gammalt datum; jfr Hákonar saga Hákonarsonar (Unger Konunga sögur) kap. 326, där det omtalas, att Birger Jarl (år 1255) befallde sin omgifning att under konung Håkans besök vara höflig mot främlingarna och vid lifsstraff förbjöd att kalla dem ”bagga eða öðrum hæðyrðum”. Ännu i dag benämnas på samma sätt invånarna i Bohuslän af de närboende västgötarna, ehuru de förra i öfver tvåhundra år tillhört Sv.; jfr Nord. Conv.-Lex. (1870, under bagge). Samma anv. förekommer kanske i fsv. bagge användt som tillnamn (ex. se Söderwall Ordb. 73). Ordet, som enl. E. Lidén hos Friesen Germ. mediagem. 98 i denna bet. urspr. betecknar ”knöl, knös, öfvermodig människa”, har äfven brukats o. brukas ännu ss. öknamn l. förklenligt uttr. om personer i andra trakter af det nord. språkområdet; se Fritzner 105, Rietz 139; jfr för öfr. ETTER-, NORR-BAGGE samt ARGBIGGA. — Dessutom synes ordet förekomma om person utan förklenlig bibet.; jfr sv. dial. bagge i (den dock mindre väl bestyrkta) bet. gosse, yngling (Ihre Gl., Rietz; se för öfr. BAGGE, sbst.5, samt färöiska bagge, broder. Svårt är att afgöra, hvilken af dessa anv. varit den ursprungliga. I alla händelser äro samtliga dessa ord etymologiskt besläktade med BAGGE, sbst.1; med afs. på den bet.-utveckling de genomgått o. deras inbördes etym. förh. äro flere möjligheter tänkbara; jfr Verelius Herv. 118 (1672), Rydqvist SSL 2: 345, 4: 255, NF 11: 1423 o. särsk. Friesen Germ. mediagem. 59, 98 följ.]
(numera bl. med mera skämtsam l. förklenlig anstrykning) ss. öknamn på norrman: norrbagge. Sedan kom en bagge aff norgie ok beuiste sigh wara .. knwtz (dvs. Knuts) nesthe slektheman. G. I:s reg. 2: 194 (1525). Han (dvs. konung Östen) hafver varit Baggom öfvermåttan hädsk. L. Petri Kr. 39 (1559). Därs. 57. Ett torp vthi Skoghen vidh nampn Forssbyy (i Vermland), thär som en Bagge bodde. Gyllenius 84 (1643). Kongen i Danmark .. skulle haffue i sinnedt at belägra Götheborg med sine Baggar. A. Oxenstierna Bref 4: 128 (1644). Holla Baggene i tööm och fruchtan. Dens. Skr. 1: 591 (1644). Rudbeck Atl. 2: 146 (1689). Thenne Ammiralen (Jakob Bagge af Bo), såsom han til nationen var en Norman, så blef han ock här i Sverige kallad Bagge, såsom man, i skämtevijs, plägar the Norrska Baggar kalla. Men thetta Namn behölt han sig för ett tilnamn, med största heder. Bechstadius 25 (1734). Baggar, et skämte-namn, som Nordmän länge burit. Dalin Hist. 2: 236 (1750). NF 11: 1423 (1887).
Ssgr: BAGG-MURA3~20. bot. växten Potentilla norvegica Lin. Normalfört. öfv. sv. växtn. 21 (1894).
-SÖTA, se d. o. —
-TORSK. [jfr y. fsv. baggafisk (H. Brask i Link. bibl. handl. 1: 269)] (†) torsk från Norge. G. I:s reg. 2: 266 (1525). En wåla (dvs. knippa af tio stycken) Baggetorsk. Ordn. ang. lilla tullen 6 Dec. 1622, s. B 2 b.
Spoiler title