publicerad: 1898
BAGGE bag3e2 (ba`gge Weste), sbst.1, i bet. I m. (l. r.), i bet. II r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[trots bet.-olikheten trol. sammanhängande med isl. baggi, nor. bagge, m., packe, bylte, i nor. äfv. ”en Klods; en tyk og plump Figur; mest om Dyr” (Aasen), isl. bǫggr, m., säck, samt det möjl. från nord. spr. lånade meng. bagge, eng. bag, påse, säck (jfr BAGAGE); jfr för öfr. Kluge i Beitr. zur gesch. der deutsch. spr. 10: 441 följ., Friesen Germ. mediagem. 97 följ. — Enl. sistn. förf. s. 98 afser detta namn (liksom åtsk. andra nord. djurnamn) urspr. djurets kroppsform, så att ordet, liksom de i det följ. behandlade, likljudande orden, vore att återföra till en grundbet. af ngt rundadt o. klumpformigt; jfr bl. a. nor. adj. baggen, jämntjock. Enl. Tamm har däremot ordet, kanske närmast med (den ouppvisade) bet. ”scrotum”, användts som vedernamn för osnöpt gumse; med afs. på bet.-utvecklingen kunde då jämföras sv. dial. kyllgumse, osnöpt gumse, af kylla, scrotum (se för öfr. Rietz 375) samt BLÄS, TUPP. — Se för öfr. anm. nedan o. BAGGE, sbst.2—6]
Anm. Ordet är i bet. gumse egendomligt för sv.; det af Ross anf. nor. stallbagge (Nordhordland) torde på grund af sin isolerade ställning böra betraktas ss. lånadt från sv.; med afs. på likartade lån jfr ROT(A)-BAGGE. — Äfven inom Sv. kan ordet ända till 1600-talet anses hafva varit ett blott dialektord med jämförelsevis snäfva områdesgränser. Ännu i dag är det för stora delar af vårt land ett icke fullt folkligt uttr. I Dalsl:s, Verml:s, Dalarnas, Finl:s samt i vissa af Norrl:s o. Västergötl:s dial. ersättes det nästan alltid med bäs(s)e (se BÄSSE), i åtsk. af Norrl:s dial. med bäkre. I Skåne o. Halland är det främmande för folkspr., som där använder ordet väre l. vär (motsv. VÄDUR). Enahanda synes förh. vara i Bohuslän: Nilén Allmogem. i Sörb. (1879) angifver bagge ss. sällsynt, men upptager väre utan inskränkning med afs. på brukligheten. De två sv. förf. hos hvilka det enkla ordet tidigast uppvisats äro östgötarna Jonas Petri Gothus (Lex. Linc.) o. I. Erici; se under I. (Ssgn HORN-BAGGE är ungefär samtidigt uppvisad från Närike). Af vikt för bestämmandet af ordets geografiska utbredning i ä. tid äro vidare de uppgifter som lämnas af Hof o. Ihre. Den förre betecknar i inledningen till Dial. vestrog. 65 ordet uttryckligen som en västgötsk provincialism, motsv. den uppländska provincialismen gumse o. högspråkets VÄDUR. I själfva ordförteckningen s. 86 säger Hof om bagge, att det är ”omnibus gothis familiare”, men begränsar dess anv. inom litteraturen till skrifter af ekonomiskt innehåll. Redan den omständigheten att han upptager ordet i sin ordbok, visar för öfr., att han ej ansåg det tillhöra högsv. Ihre Dial.-lex. angifver bagge i bet. gumse ss. tillhörande Östergötl. o. Helsingl., bägga ss. tillhörande Östergötl. Uppgiften om Helsingl. kan med rätt stor sannolikhet anses bero på ngt misstag. Att ordet BÄGGA är gammalt i Östergötl., framgår däraf, att det förekommer redan hos I. Erici. I Värend heter gumsen alltid bagge; jfr Hyltén-Cavallius Vär. 2: 83 (1868). Äfv. i Gotl:s folkspr. förekommer numera ordet, ovisst sedan hvilken tid tillbaka; jfr äfv. BAGGE, sbst.4. På grund af dessa förh. synes man kunna antaga, att bagge i bet. gumse urspr. tillhör Götal. För denna uppfattning af ordets geografiska gränser i ä. tid talar äfv. i ngn mån, att likaledes BAGGE som insektnamn jämte dess ssgr (TORDBAGGE osv.) urspr. synes vara hemma i sydsv. dial. samt att det i etym. afs. sannol. hithörande ROT(A)-BAGGE eg. är ett västgötskt dialektord; se för öfr. dessa ord. — Numera har bagge fullständigt vunnit burskap inom riksspr. Inom det bildade talspr. har dock ordet slagit djupare rötter i Götal. än i Sveal., Norrl. o. Finl., där i stället ofta GUMSE brukas. I vanlig prosa användas bagge o. GUMSE om hvartannat, dock med ngt företräde för det förstnämnda. Däremot är bagge ej fullt användbart i högre stil (l. i den stilart som närmar sig sådan); där föredrager man synonymerna GUMSE o. VÄDUR.
I. (oskuren) hanne af fårsläktet, gumse, vädur; jfr HAMMEL. Om Martini (dvs. vid Mårtenstiden, mot midten af November) släpp Gumsarna eller Baggarna til Fåren, tå komma Lamben fram mit vti Aprili, ty een Bägga är drächtig vti fem Månader. I. Erici 1: 358 (c. 1640). Lex. Linc. (1640, under sectarius, vervex). Hiorden .. består af Vädrar eller Baggar, Tackor eller Sör, Gumsar eller Giällbaggar, Spä Lamb och års Lamb. Alströmer 1 (1727). Bagge, Bäse, Gumse, Vädur, Väre .. Ovis aries. Rothof 118 (1762). Hvarken Bagge eller Tacka släppas til springning förr än i tredje året. Alströmer Præs. i VetA 1770, s. 33. Brunius Metr. 54 (1854). Jolin Ber. 1: 83 (1872). Juhlin-Dannfelt 97 (1886). jfr Rudbeck Atl. 2: 368 (1689). — i uttr. som hafva afs. på folkliga föreställningar o. d. Tjuren är arg på baggen, för att denne har så stora regar (dvs. stor pung). Derföre ropar han: ”du lille, du lille har så stora regar, som jag”. Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXIX (1868). Baggen är (högfärdig) .. om hösten, när han kommer till bys med hela sin fåra-rasse (dvs. fårskock). Han ropar då med fröjd: ”alla ä mina!” Men om våren är han klen och modstulen. Då säger han: ”Nog af en!” Bär mig! Därs. När baggarna vilja slåss, blir fult väder. (Östergötland). Ant. tidskr. VII. 2: 87. — jfr AFVELS-, ELEKTORAL-, GÄLL-, HORN-, LUFT-, PROBER-, SPRING-, STALL-, UNG-BAGGE m. fl.
II. [jfr d. væder, t. widder, eng. ram, fr. bélier. Benämningen har uppkommit på grund däraf, att redskapet användes liksom för att stånga motståndaren, o. har sin förebild i gr. κριός o. lat. aries med bet. murbräcka. Metaforen är sannol. urspr. orientalisk; jfr hebr. kar med liknande dubbelbetydelse. Jfr för öfr. RAMM, STORM-BOCK samt VÄDURS-FARTYG] (mindre br.) skeppsb. om den framspringande delen af den under vattenlinjen befintliga förstäfven på en del pansarfartyg, de s. k. vädurs- l. rammfartygen: ramm, sporre. R. Nissen i NF (1876). jfr: Flere af de å hällristningarna afbildade fartygen från bronsåldern hafva en från förstäfven utskjutande spets, som synes hafva en icke ringa likhet med ”baggen” å furubåten från Nydam. Montelius i Ill. Sv. hist. 1: 204 (1877). — jfr KRIGS-BAGGE.
Ssgr (till I): A: BAGG-HORN3~2. Skåningen och Ölänningen fastspikar tunna skifvor af bagghorn under skosålarna, som deraf mycket länge uthärda. Rothof 183 (1762). (Till) Byarnes (i Skytts härad) tjenstmanna-personal .. (hörde bl. a.) en fäherde .. hvars attributer voro ett bagghorn (byns värahorn) (dvs. vädurshorn, användt ss. blåsinstrument) och en ringstaf. Lovén Folkl. 25 (1847). jfr Rietz 19. —
-LAMM~2. (bagge- Alströmer Præs. i VetA 1770, s. 98) lamm af hankön. Hastfer 58 (1752). Lönnberg Blad fr. skär. 3 (1876). De bagglam, som ej skola uppfödas för afvel, kastreras vanligen .. i och för gödning. Juhlin-Dannfelt 97 (1886). —
-NÄSIG. [jfr gotl. baggnos, t. ramms-, widdernase] (†) zool. Näsan .. är .. Nedböjd, baggnäsig .., när den är krökt neråt, så att dess öfversida gör en bågformig krökning. Marklin 163 (1818). —
-PUNG, se d. o. —
B: BAGGE-KÖTT, -LAMM, se A.
Spoiler title
Spoiler content