SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1947  
NORRBAGGE nor3~bag2e, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Schroderus JMCr. 640 (1620), Widekindi G2A 86 (c. 1676); -or HSH 39: 179 (1604; möjl. felaktigt)).
Ordformer
(nor- 16041732. norr- 1620 osv. når- 1660)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. nordbagge; av NORR o. BAGGE, sbst.3—4 (se vidare den etymol. avdelningen under dessa ord); jfr NORD-BAGGE]
(vard.)
1) skämtsam l. nedsättande benämning på norrman. HSH 39: 179 (1604). Hwem aff eder haar hörd och wist, / Aff en Norbagge sådan list? Messenius Sign. 39 (1612). Hollberg, den gudomlige Norrbaggen. Thorild (SVS) 3: 56 (1791). Engström Äfv. 47 (1908).
2) fjordhäst. Hästen är en Norbagge och förlijten. GenMRulla 1687, s. 881. Lagerlöf Berl. 1: 131 (1891).
Ssgr: (1) NORRBAGGE- l. NORRBAGGS-FOLK(ET). (-baggs-) (tillf., vard.) Det usla norrbaggsfolket. Palm Kvinn. 141 (1919).
(2) -HÄST. (norrbagge- 1670. norrbaggs- 1732) (numera knappast br.) = norrbagge 2. 8 st: Norrbagge Hästar 2 st: Wärke Hästar. BoupptRArk. 1703 (1670). Linné Skr. 5: 123 (1732).
(1) -KÄRING. (-bagge-) (†) Dybeck Runa 1849, s. 30.
Spoiler title
Spoiler content