BALLAD bala4d (balla´d Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t. o. fr. ballade, eng. ballad, ballade, it. ballata, af prov. ballada, dans, dansvisa, af ballar, dansa, af senlat. ballare; jfr BAL, sbst.1]
eg.: dansvisa; numera i allm.: i folkviseton hållen episk-lyrisk dikt, oftast med sagolikt, dystert l. vemodigt innehåll; äfv. om musik- l. sångstycke af dylik karaktär; jfr ROMANS. Fredrics vålnad. En skottsk ballad. Kellgren 3: 111 (c. 1790). Balladen uppkom i England och Skottland och angifver (i motsats till romansen) den nordiska stämningen med dess rörligare, aningsfullare, mer antydande, än tecknande ton samt har dess, alla mellanleder öfverspringande gång. Ljunggren Est. 2: 360 (1860, 1883). Diego förklädd till trubadur sjunger (i Berwalds opera Estrella de Soria) en melodiös och anslående ballad. Norman Mus. upps. 123 (1883). Balladen eller folkvisan, såsom den vanligen kallas, (måste i Sv.) vara en utifrån införd planta, ty den har icke kunnat utvecklas ur den fornnordiska metriken. Schück Sv. lit.-hist. 1: 113 (1885). Balladen ”Den gamle knekten” har af Franzén ett par gånger omarbetats. Wirsén i 3 SAH 2: 182 (1887). — [af fr. ballade] om ett slags ä. fr. diktart. Strax efter kom Marot med lustige Ballader. Düben Skaldek. 6 (1721; fr. fit fleurir les ballades). NF (1876).
-DIKTARE~200. Tyskland eger flere utmärkta balladdiktare från senare tider, såsom Göthe, Bürger, Uhland, Heine m. fl. NF 1: 1485 (1876). —
-DIKTNING~20. —
-FÖRFATTARE~0200. —
-STIL~2. Dikten är skrifven i balladstil. NF 1: 14 (1875). —
