BANDHUND ban3d~hun2d, hvard. äfv. ban3~ hun2 (ba`ndhund Weste), m. l. r.; best. -en; pl. -ar; se för öfr. HUND.
eg.: hund som står i band; gårdvar som (vanl.) hålles bunden vid sin koja. Om Gudh them (dvs. de onda andarna), så som .. sine rasende bandhundar sleppa wille. P. Erici 2: 234 a (1582). Männerne gåå och förlusta sigh uthe i Marcken, lemna sine Hustrur allena hemma, lijka som Bandhunder att achta Huusen. Rel. cur. 177 (1682). Klostrets bandhund tjöt. Stagnelius 1: 93 (c. 1813). Nilsson Fauna 1: 238 (1847). På gården var allt så stilla .., endast bandhunden skramlade till med sin kedja. Benedictsson Fru M. 282 (1887). jfr: (Kristus) förer them (dvs. sina upproriska undersåtar) .. likasom arga bandhundar vti kädior. Swedberg Sabb. ro 12 (1700, 1710). — särsk.
a) i uttr. vara arg som en bandhund, skälla som en bandhund. Il est malin, comme un âne rouge, Han är arg som en bandhund. Mont-Louis 290 (1739). Nils Mattsson var en barnlös gammal enkeman, arg som en bandhund. Benedictsson Folkl. 61 (1887).
b) i öfverförd bem., särsk. om en argsint l. ovettig person; i sht som predikativ. Han är en riktig bandhund. Dalin (1850). Berggren Suppl. t. pred. 204 (c. 1870).
