publicerad: 1899
BARBAR barba4r (barba´r Weste), sbst.1 m.||(ig.); best. -en, sällan -n; pl. -er; fordom ngn gg BARBARE l. BARBARER.
Ordformer
Etymologi
[jfr fsv. barbare, d. barbar, got. barbarus, t. barbar, fr. barbare, lat. barbarus, af gr. βάρβαρος. person som icke har grekiska till sitt modersmål l. icke är grek, senare med föraktlig bet.; sannol. urspr. om person som talar illa l. otydligt; jfr sanskr. barbara, stammande]
1) om (individ af) ngt visst folk i förh. till ett annat folk: främling(ar), utlänning(ar); i allm. med mer l. mindre nedsättande bibet.
a) i enlighet med de antika folkens språkbruk ss. beteckning dels för de icke grekiska folken, dels för de folk som voro hvarken romare l. greker. Bådhe Greker och Barbarer. Rom. 1: 14 (Bib. 1541). Barbarers våldsamma inbrott .. beredde Romerska Rikets fall. Schröderheim Rob. 1: 3 (c. 1794). Denne Croesus var .. den förste barbar, som .. underkufvade och skattlade en del Hellener. Carlstedt Herodot 1: 16 (1832). De ”yxbärande barbarerne från Tule”, såsom väringarne af grekerne kallades. O. Montelius i Ill. Sv. hist. 1: 280 (1877). — i bild. Striden är evig på jorden mellan barbarer och hellener. Lundegård Prins. 183 (1889).
b) (i poetisk stil) i utvidgad anv., närmande sig 2. Tirfing flammar, och barbarer falla. Tegnér 2: 129 (1814). Tjäna de själfva (dvs. bojarernas hustrur) / ej nu i förnedring / barbarernas (dvs. tatarernas) kvinnor? Lybeck Dikt. 1: 182 (1890).
2) person tillhörande ett (mer l. mindre) ociviliseradt folk; oftast i pl.
a) (†) ss. allmän beteckning för folkslag som saknar (kristen) kultur. Inbyggarena (i Guiana) äro mycket fogelige och skickelige, i anseande till (dvs. för att vara) Barbarer. Amer. 22 (1675). När the Barbarers Hustrur äro hafvande, bruka the intet omgänge med sina Männ. Holm N. Sv. 131 (1702; om indianerna i N. Amerika). At skilja upbrukade (dvs. kultiverade) och belefvade Folkslag ifrån Barbarer. Botin Hem. 1: 1 (1755, 1789).
b) med starkt framträdande bibegrepp af råhet l. grymhet (jfr 3). RARP 7: 135 (1660). Cossakerne vijste fulla prof, at de voro barbarer, i thy de höggo helften neder af de Svenska. Nordberg 1: 537 (1740). Hos de grymmaste och mäst vilda Barbarer finnes det starkaste Envälde. Oelreich 268 (1755). Intet böra .. (våra förfäder) med skiäl kallas barbarer och olärde, för det de ej voro öfver alt kunnige i de Grekiska och Latinska språken. Stiernman Præs. i VetA 1758, s. 1. Heidenstam Vandr. 70 (1888). oeg.: Den sången (dvs. runosången om Valhalls gudavärld) var en half barbar, / men kraftfull dock och underbar. Tegnér 2: 252 (1840). — jfr HALF-BARBAR.
3) utan afs. på stamgemenskap: hjärtlös, grym, omänsklig o. rå person. Jag är min bästa Väns mördare; jag Barbar, jag illgerningsman. Ågren Gell. 66 (1757). Välan, hvi dröjer du? Barbar, fyll up dit kall (och döda oss). Kellgren 1: 22 (1786). Nej, du ej hjelte är — du är barbar, om vana / Dig nöjet söka lärt i dina bröders blod. Stenhammar 42 (1793). Ert grofva handlingssätt förråder en barbar. Remmer Theat. 1: 72 (1814). Hur kunna tårar röra dig, barbar! Stagnelius 1: 308 (c. 1815). Han är en hjärtlös barbar. AB(L) 1899, nr 252, s. 6. jfr: Barbar användes ännu i betydelsen rå och grym menniska. NF (1876).
Anm. 1:o I bet. 3 synes ordet med förkärlek hafva användts af de gustavianska författarna. — 2:o Adjektiviskt (efter fr. mönster) tyckes ordet vara användt i följ. språkprof. Ingen lagman (var) så barbar, / Mot hvilken Skönheten ej hade / Oöfvervinnliga försvar. J. G. Oxenstierna 2: 303 (1795). G. F. Gyllenborg Skald. 26 (1798).
Ssgr (i allm. till 1 a l. 2 b): BARBAR-FOLK03~2. Svedelius Statsk. 2: 13 (1868). Boëthius Hist. läsn. 2: 24 (1898). —
-KVINNA ~20. —
Spoiler title
Spoiler content