SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1899  
BARDALEK ba3rda~, äfv. bar3da~le2k (se uttalsuppgifterna vid BARDA-), r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(bardar- Nordenflycht Svea 7 (1746; QT 1746 47, s. 123: barda-). barde- Dalin Arg. 1: 39 (1754; 2: 211: barda-))
Etymologi
[se BARDA-; jfr Rydqvist SSL 6: 30]
1) (i högre, i sht poetisk, stil) kamp, strid, vapenskifte. J. G. Hallman Vitt. 169 (1734). Den inbillning, at et lands vältrefnad berodde uti bardalekar och vapneskifte. Höpken 2: 79 (1747). Fast bardeleken som skarpast påstod. Dalin Arg. 1: 39 (1754; uppl. 1733: hildar-leken). I än en bardalek vill Götha Lejon föras. G. F. Gyllenborg Bält. 240 (1785, 1800). I hjeltebragder och bardalekar (hafva svenskarna) alltid haft yppersta rummet. Ad. prot. 1789, 1: 52. Säg i hvad krigiskt värf, i hvad bardalek han dig kunnig / Blifvit. Adlerbeth Ov. 309 (1818). Blodig är bardaleken / mellan trojanen och greken. Tegnér 2: 23 (1828). Kajus .. gick i tankar på bardalekar i Germanien. Rydberg Rom. d. 61 (1882). — i utvidgad l. bildl. anv.; jfr BATALJ. Bardalekar med tungan. Thomander Skr. 3: 261 (1826). särsk.
a) om vitter fejd. Dahlgren deltog verksamt i brytningens bardalekar. A. I. Arwidsson hos C. F. Dahlgren S. arb. 1: XVI (1847).
b) (skämts.) om slagsmål. Dalin Arg. 2: 211 (1734, 1754). Med påken och sin dunderstämma / Han gjorde snart på bardaleken slut. Stagnelius 1: 114 (1813?). Ändock aflopp aldrig en sådan marknad utan blodiga uppträden, och just dessa bardalekar tycktes utgöra qvintessencen af nöjet. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 40 (1865).
2) [med fasthållande af den vanliga bet. hos lek] (mindre br.) täflan i krigiska idrotter, kämpalek; krigslek, täflingsstrid. Musiken .. som oppfördes af .. (våra förfäder), i synnerhet vid deras bardalekar, gillen, gästabud och afguda tienst. Stiernman Præs. i VetA 1758, s. 14. Möller (1790). Cavallin (1875). i bild, om vitter täflan: De ridderliga bardalekar, som instiftades kring thronen. Brinkman i SAH 13: 94 (1828). — jfr BARDAGA-, BARDAGS-LEK.
Spoiler title