[jfr d. o. t. baryt, eng. baryta, barytes, fr. baryte, bildadt af gr. βαρύς, tung]
miner., kem. ett slags tungt mineral som innehåller det metalliska grundämnet barium; bariumoxid, barytjord. (Lat.) Baryta, Barytes .. f(ör) d(etta) Terra ponderosa, (sv.) Barot, Baryt, Tungspatjord. Sparrman Fourcroy 142(1795). Barytjord. Denna jordart upptäcktes 1774 af Scheele. För sin tyngd kallades den först tungjord; men har sedan fått det lika betydande Grekiska namnet Baryt eller Barytjord. Berzelius Kemi 1: 359(1808, 1817). Sjögren Min. 195(1865). Rosenberg Oorg. kemi 430(1888).
Ssgr (i allm. kem.): BARYT-GULT03~2. tekn. Äfven barytsalpeter och barytgult (chromsyrad baryt) har man nyligen börjat använda. Liedbeck Kem. tekn. 193(1868). SFS 1876, nr 8, s. 5. —
-HVITT~2. tekn. Med konst framställes svafvelsyrad baryt, som under namn af blanc fixe, permanenthvitt, barythvitt erhållit en ganska vidsträckt användning såsom hvit färg .., antingen af Tungspat, eller Witherit. Keyser Kemien 2: 179(1871). —
-HYDRAT ~02. Berzelius Kemi 5: 1113(1828). Bariumhydrat .., barythydrat, kaustik baryt, hvitt pulver .., som i hvitglödgning smälter och stelnar oförändradt. Rosenberg Oorg. kemi 430(1888). —
