SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BECKOT, adj.
Ordformer
(bikkot Spegel Guds verk 95 (1685). be(c)kut(t) Rudbeck Atl. 3: 179, 422 (1698), 4: 119 (1702))
Etymologi
[afl. af BECK; jfr föreg. samt nor. bikutt]
(†) beckig. Serenius (1734, under pitchy).
1) = BECKIG 1. Bikkot Båtzman. Spegel Guds verk 95 (1685). — bildl. Iag troor han (dvs. Merkurius) hafwer så bekutta händer att han reda j Moderens lijf hafwer .. tänckt på huru han skulle lära stiäla. Rudbeck Atl. 4: 119 (1702) [jfr d. have begede fingre]; jfr BECKHÄNDT.
2) becksvart; jfr BECKIG 2. Det swarta beckuta Hafwet. Rudbeck Atl. 3: 179 (1698).
Spoiler title