BEDLA, äfv. BELA, v. -ade. vbalsbst. -ARE (se d. o.).
Etymologi
[jfr ä. d. bedle, d. bejle, nor. bidla samt (med bet. tigga) mnt. o. holl. bedelen, fht. betalôn, mht. betelen, t. betteln o. BETTLA. Ordet är bildadt af den i BEDJA ingående stammen o. ett iterativt suffix; jfr BEDEL, sbst.1 Med afs. på formen bela jfr Noreen Altschw. gr. 238 (1899)]
(†) fria. Arngrim .. bedlade til K. Frodes Dotter. Schroderus J. M. kr. 132 (1620). Gilia, Frija, Beela. Verelius Ind. 92 (1681). — med prep. om: fria till; jfr BEDJA I 1 g. När det kommer bedlare, som bedla om dig. Sv. folkv. 1: 341. Tå jag (Simson) then första gång gick hit, om tig at bedla, / Föräldrar gingo med, som skulle för mig medla. Kolmodin Qv.-sp. 1: 289 (1732).
