SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1901  
BEDÅRING bedå4riŋ, i Sveal. äfv. 032, r. l. f.; best. -en.
(mindre br.) vbalsbst. till BEDÅRA. Jag dig bedårat, snärjt i kärleks snara : / — En grym bedåring, grufligt svek, försann! Kullberg Bref. Jer. 2: 124 (1860). — (föga br.) konkretare: tillstånd(et) att vara bedårad; yrsel, villa, rus, förtrollning, förhäxning. Moiran och Zeus .., / hvilka uti min själ ingöto en gruflig bedåring / just den dagen, då sjelf jag tog från Achilleus hans stridslön. Johansson Hom. Il. 19: 88 (1848). Löst från den säregna bedåring, under hvilken hon nu lefver. Söderm. nyh. 1895, nr 109, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content