BEGABBARE begab4are, i Sveal. äfv. 0302 (bega´bbare Weste; begàbbare Almqvist), m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
(med afs. på bruklighet se BEGABBA) person som begabbar. Job 16: 20 (Bib. 1541). Lysander Äfv. 50 (1872). — särsk. (mindre br.) person som ofta l. gärna begabbar; bespottare, spefågel. Wij giffue oss icke j selskap til the begabbare. Jer. 15: 17 (Bib. 1541). Dalin (1850).
