SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEGABBERI begab1eri4 (begabberi´ Weste), n.; best. -et, äfv. -t; pl. -er.
1) (numera i sht i af biblisk stil mer l. mindre påverkad framställning) åtlöje, spe, gyckel, gäckeri, spott, hån, begabbelse; jfr GABBERI. Full är wår siäl aff the ståltas begabberij. Psalt. 123: 4 (Bib. 1541; öfv. 1897: bespottelse). Fröken, giör en gång en ända på E'rt begabberij. C. Gyllenborg Vill. 34 (1723). Att råka ut för folks begabberi. Strandberg 3: 369 (1854). GHT 1895, nr 301, s. 2. jfr RELIGIONS-BEGABBERI. — särsk.
a) i numera mindre br. förb. Om det ej skiedt på begabberi. Dalin Hist. 1: 455 (1747). — (numera föga br.) Den, som gör begabberi af en sådan. Tessin Bref 2: 137 (1754).
b) konkretare, i pl. Fryxell Ber. 2: 119 (1826). (Voltaires) begabberier emot religionen. Thomander Skr. 2: 4 (1829).
c) (†) konkretare: gyckelspel. Är clart ath the dödha intit gå igen, vtan huar thet skeer, är thet icke annat än dieffwulsens begabberij. Luk. 16: 29 (NT 1526; i marg.).
2) (†) föremål för gyckel l. gäckeri; jfr GABBERI. Iagh moste wara theras begabberij, när the see migh rista the sitt hoffuud. Psalt. 109: 25 (Bib. 1541; öfv. 1897: blifvit till smälek). Det skulle giöra honom til et begabberi för verlden. Lagerström Bunyan 1: 107 (1727).
Spoiler title