SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEGABBELSE begab4else, i Sveal. äfv. 0302, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. begabbilse]
(numera mindre br.) vbalsbst. af BEGABBA. Helsingius (1587). Tegnér 3: 539 (1820). Motståndarne .. utsattes för hån och begabbelse. Ljunggren SAHist. 1: 278 (1886). — särsk.
a) konkretare, i pl. Lärjungen står långt ifrån och ser uppå begabbelserna och smärtorna. Thomander Pred. 1: 417 (1849). (†) Man har .. berättat flera begabbelser, som (Margareta) .. skall hafva giordt honom (dvs. den fångne konung Albrekt). Dalin Hist. 2: 581 (1750).
b) (enst.) om parodi. Schröderheim skref en begabbelse öfver ”Gustaf Vasa”, och kallade den: Gustafva Gök. Crusenstolpe Mor. 2: 375 (1840).
Ssgr: BEGABBELSE-ROP0300~2. Atterbom Siare 4: 149 (1847).
-RUNA. (i Finl.) (Bland det finska folkets sånger) har man äfven begabbelserunor, som förlöjliga laster och dårskaper. Topelius Läseb. 2: 147 (1875, 1890).
Spoiler title