BEGIRIG beji4rig l. 032 (begi´rig Weste; bej`irig Almqvist), adj.; adv. -T.
Etymologi
[af t. begierig; jfr mnt. begerich; se BE- o. GIRIG]
(numera knappast br.) begärlig, lysten, fiken, ifrig; jfr GIRIG. I thet samma the begirigt luppo effter Boskapen .. så kommo the hufwudstupa ibland thet fördolde Krijgsfolcket. Schroderus Liv. 96 (1626). Hannibals Folck war swåra begirigt til at hempna then skadha, som the vthaff the Romare .. lijdhit hadhe. Därs. 260. Huxa en, sij på en mäd begirige ögon. Columbus Ordesk. 12 (1678). En rik och begirig köpare. 2 RARP 3: 400 (1723). Somblige voro begirige på alla nyheter. O. Gyllenborg Vitt. 95 (1735). Alla dessa arter (af vial) ätas af kreaturen begirigt. Dahlman Humleg. 102 (1748). Al verlden är begirig at känna .. (främmande nationers) Regeringsform (osv.). Björnståhl Resa 3: 46 (1778). Begirig på, efter beröm. Dalin (1850; anf. ss. föga br.). — jfr KONST-, KRIG-, ROF-BEGIRIG.
