SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1902  
BEHJÄLMA bejäl4ma, i Sveal. äfv. 032, v. -ade.
Etymologi
[af BE- II 1 d o. HJÄLM; jfr t. behelmen]
(numera bl. i poetisk stil, föga br.)
1) ss. en hjälm betäcka. Vargens dubbla käft, med hvita tänders rad, / Behjelmar hufvudet. Wallin Vitt. 2: 289 (1805).
2) i p. pf. ss. adj.: försedd med hjälm. Tankfulle sitta de behjelmade mör (dvs. valkyriorna) på hästarnes ryggar. Strinnholm Hist. 1: 177 (1834). Behjelmad, som Minerva. C. A. Kullberg Dikter 221 (1846, 1850). En behjelmad amorin. Snoilsky 3: 228 (1883). jfr Marklin 233 (1818; om vissa insekter).
Spoiler title
Spoiler content