[liksom ä. d. behielp efter mnt. behelp l. t. behelf; se BE-o. HJÄLP]
(†)
1) hjälp, bistånd; gagn. (I denna krönika) finnes .. intet som fursten kan haffwe behielp vdaff. E. Sparre hos Brahe Kr. III(cit. fr. 1592). jfr: Så att .. then beswärade klagende och lijdande part .., emoot then brotzlige deel (dvs. den som bryter öfverenskommelsen), skal haffua och beholla all skäligh wetterligh behielp, medel och nödhtorfft, lijka som the här vthi ordh ifrån ordh .. klarligen .. förmälte och vthtryckte wore. Tegel G. I 2: 145(1622; i öfv. af en på t. affattad förbundstraktat mellan Sv. o. Danmark fr. 1541).
2) [efter motsv. anv. i mnt. o. ä. t.; jfr ä. d. behielpning] ngt som man obehörigt l. falskeligen tager till hjälp l. åberopar ss. stöd för ngt; förevändning; undskyllning. Ath the (fogdar osv. som för egen räkning besvära bönderna) .. berope sig .. medt vårt konungslige nampn, them til skin eller behielp. RA 1: 274(1540).
