BEHJÄRTIG, adj.; superl. -ast(e) (Steuchius (1675)) l. -st(e) (Schroderus (1626)).
Etymologi
[jfr holl. behartig, som låter (ngt) gå sig till hjärtat]
(†) behjärtad, modig. Thenne behiertige Konungen. Phrygius Föret. 38(1620). Han war then främste och behiertigste emot Fienden. Schroderus Liv. 162(1626). Steuchius Likpred. öfv. Bozæus B 1 a (1675).
