BEHJÄRTENHET bejær4ten~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2 (behje´rtenhet Weste; bej`ärrtänhét Almqvist), r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[bildadt till BEHJÄRTAD efter mönstret af BESKAFFENHET i förh. till BESKAFFAD o. d. (se Tamm Avl.-änd. hos sbst. 10 (1897)); jfr d. behjertethed, t. beherztheit]
I. (i sht i skriftspr., mindre br.) till BEHJÄRTAD I: egenskap(en) att vara behjärtad; mod, oförskräckthet, frimodighet. Celsius G. I 51 (1746, 1792). Auctorerne .. hafva burit med behjertenhet granskningens fackla til de Styrandes magt och de lydandes rätt. Kellgren 3: 255 (c. 1780). Med en behjärtenhet, värdig oskulden, besvärade (han) sig öfver hård medfart. Adlerbeth Ant. 2: 77 (c. 1815). (Ingen) bland rikets herrar .. hade behjertenhet att antaga sig det betryckta fäderneslandet. Strinnholm Vas. 1: 213 (1819). Sandels berömde .. (Zidén) i en rapport för behjertenhet och mod i en fäktning vid Kelloniemi. M. G. Schybergson i NF 18: 235 (1894).
