BEHORNAD behω4rnad, i Sveal. äfv. 032, p. adj.
Etymologi
[af BE- II 1 d o. HORN; jfr holl. behoornen motsv. bet. b, t. gehörnt, fr. cornu, lat. cornutus]
(i sht i skriftspr.) försedd med horn (l. hornlik utväxt); hornprydd; jfr HORNAD. Lucifer med sina behornade smådrängar. J. Wallenberg 113 (1769). Behornad näbb. Marklin 197 (1818). Femtio ulliga får och tjugu behornade getter. Runeberg 1: 81 (1832). Ganska tidigt har (i Sverige den hornlösa nötboskapsrasen) .. förträngts af en .. behornad landtras. Juhlin-Dannfelt 290 (1886). Den behornade guden (dvs. Backus). Janzon Ovid. 21 (1897; lat. corniger). — särsk. oeg. o. bildl.
a) om månen kort efter l. kort före nytändning. Den behornade, nytända månens bleka sken. Nicander Minnen 2: 123 (1839).
