SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
BELADDA (bela´dda Weste; belàdda Almqvist), v. -ade.
Etymologi
[jfr sv. dial. beladda (Rietz 386); se BE- o. LADDA; jfr äfv. föreg.]
(†)
1) = BELADA 1. Beladda medh bördo. Lex. Linc. (1640). Några rustvagnar .., som voro väl beladdade med .. penninge-possar. Nordberg 2: 192 (1740). 32. rikt beladdade Kopfardie-Skepp. Rüdling Suppl. 280 (1740). Sahlstedt (1773).
2) = BELADA 2. Hafva .. (skrifterna) eljes något fel uti elaboration och styl .., så behöfver .. (censorn) intet beladda sig med deras rättande. Loenbom Uppl. 3: 125 (1688) [jfr sv. dial. beladda se mä nået, betunga l. befatta sig med ngt (Rietz)]. — särsk.
a) i p. pf.: betagen (af). (Hon) Kuxade hijt och dijt, aff Skräck beladdat och under (dvs. förundran). A. Wollimhaus Vitt. 30 (1670).
b) = BELADA 2 a α. Aldenstund the intet wahne woro medh någhon herligh spijss, beladdadhe the sigh medh Maat och Dryck förmycket. Schroderus Liv. 763 (1626). Barn hafva .. derigenom bekommit trånsjukan, att man deras mage med alt för mycken mat beladdat. Westerdahl Häls. 95 (1764; 2 uppl. 1768, s. 93: öfverlastas).
3) [jfr ä. t. beladen i motsv. anv.] med afs. på skjutvapen: ladda. Giöra Byssepijpor och dem med Kruth beladda. Dryselius Kyrkoh. öfv. NT 467 (1708).
Spoiler title
Spoiler content