BELURA belɯ4ra, i Sveal. äfv. 032 (belu´ra Weste; belùra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (Cygnæus 3: 188 (1837)).
Etymologi
[efter t. belauern; jfr d. belure, nnt. beluren, holl. beloeren; se BE- o. LURA]
I. till LURA i bet.: ligga på lur.
1) [jfr motsv. anv. i d., nnt., holl. o. t.] (numera föga br.) lura på; bespeja. Spiess Maria i tornet 75 (1799). Så länge du .. / Bevakar Zions helga murar, / Förgäfves sveket dem belurar. Wallin Vitt. 2: 17 (1804). En vän belurar ej den andras alla fjät. Remmer Theat. 1: 145 (1808, 1814). En nymf, slumrande .. djupt inne i skogens gömma och belurad af några grinande, lystna fauner. Nordensvan Sv. k. 554 (1892).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) (lurande l. spejande) utforska; utspeja, utspana. Det var först Schleiden, som lyckades belura naturen i denna dess innersta Helgedom. J. G. Agardh i SKN 1842, s. 219.
II. [jfr motsv. anv. i d.] (†) lura l. bedraga l. narra (ngn). Weste (1807). Almqvist (1842; betecknadt ss. tillhörande det lägre spr.). Dalin (1850; betecknadt ss. föga br.).
