SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
BELSEBUB bäl3sebub2, stundom -bɯ2b, äfv. 401, äfv. BEELSEBUB beäl3sebub2, stundom -bɯ2b, äfv. 0401, l. (i eg. bet.) BEELSEBUL beäl3sebɯ2l, äfv. 0401 (bee´lzebub Weste; be`ällsebúbb Almqvist; beä`llsebubb (i vanligt tal: bä`llsebubb) Dalin), m.; pl. (föga br.) -ar (Lidner 2: 80 (c. 1790: Beelsebubbar)).
Ordformer
(Beelzebub Mark. 3: 22 (NT 1526), Mat. 10: 25 (Bib. 1541), Dalin Arg. 1: 145 (1733, 1754), J. G. Oxenstierna 5: 223 (c. 1817), Dalin (1850); Beelsebub Lidner 2: 80 (c. 1790: Beelsebubbar, fyrstafvigt), Strandberg 4: 62 (1857; trestafvigt, rimmande med stubb). Belzebub Mat. 10: 25, Luk. 11: 15 (NT 1526), Kellgren 2: 161 (1780), C. F. Dahlgren S. arb. 1: 85 (1825); Belsebub J. Wallenberg 79 (1769). Beelsebul Mat. 10: 25 (öfv. 1883))
Etymologi
[af lat. Beelzebub, gr. βεελζεβούβ, βεελζεβούλ (den sistn. formen i de bästa handskrifterna af NT); beel (eg. beel) är den arameiska formen af hebr. baal (se BAAL); för så vidt -ζεβούβ är den ursprungligare formen, anses ordet motsvara det hebr. baal-zĕbūb, en filisteisk gudomlighet (jfr: BaalSebub then gudhen j Ekron. 2 Kon. 1: 2 (Bib. 1541)), eg. flugherre(n), fluggud(en), o. formen med l betraktas ss. en ombildning i anslutning till det rabbinska zibbūl, smuts, beroende därpå, att man velat gifva afguden ett skymfligt namn; enl. andra är emellertid formen med l den ursprungliga o. namnets senare led är hebr. zĕbūl, boning, som här skulle afse de onda andarnas hemvist; namnet skulle då betyda demonvärldens herre (jfr Encyclopædia bibl. (1899)); jfr t. Beelzebub, eng. Beelzebub, Belzebub, fr. Belzébuth]
1) nytestamentlig benämning på (ett) de onda andarnas öfverhufvud; i allmännare anv.: djäfvul(en). Medh Belzebubz thens öffwerstes dieffwulsens makt. Mat. 12: 24 (NT 1526; Bib. 1541: Beelzebubz diefflanars Förstas, Bib. 1703: Beelzebub, dieflarnas öfwersta). The scrifftlärdhe .. sagde (om Jesus), han haffuer en Beelzebub. Mark. 3: 22 (NT 1526; Bib. 1541: haffuer Beelzebub). Borg Luth. 1: 390 (1753). I den andra (viktskålen på kopparsticket ligger) Påfven med satan, Belsebub, och en hel hop andre behornade, svarta englar. J. Wallenberg 79 (1769). Qvickhet är et Afgrundslån, / Som sjelfva Belzebub oss sänder. Kellgren 2: 161 (1780). — särsk. [jfr Mat. 12: 24] bildl. i uttr. utdrifva djäflar med Belsebub o. d., afhjälpa ett ondt med ett annat, ännu större.
2) zool. (individ af) aparten Ateles Beelzebuth Geoffr. Beelzebub, marimondan eller hvitbukiga spindelapan, .. i Guyana, mellan Orinoko och Amazonfloden, är ett afskyvärdt fult djur ... I fångenskapen är beelzebub mild, ådagalägger ingen elakhet. Rebau Naturhist. 1: 69 (1879).
Ssg: (jfr 2) BELSEBUBS-300~, äfv. BEELSEBUBS-APA0300~20.
Spoiler title
Spoiler content