publicerad: 1903
BENRANGEL be3n~raŋ2el l. (nästan †) BENRAGEL be3n~ra2gel (be`nragel Weste; bènrágäl l. -ránngäl Almqvist), n. ((†) m. l. f.? Gyllenborg Sprätth. 15 (1737; se under 3; möjl. beroende på anslutning till formen -rangla)); best. -glet; pl. =; pl. best. -glen ((†) -geln Gosselman S. Amer. 293 (1842)).
Ordformer
(benerangel Lex. Linc. (1640, under osseus); benrangel (-glet) Bromell Bergart. 49 (1730), Bellman 5: 153 (c. 1775) osv. beneraglet Dalin Vitt. II. 6: 59 (1736); be(e)nragel (-glet) Rudbeck Atl. 1: 639 (1679), Dalin Arg. 1: 102 (1733, 1754), Brunius Metr. 45 (1854) m. fl. — benrangla, f. Dalin Hist. 1: 3 (1747), Botin Birg. Jarl 108 (1754) m. fl. beneraglor (pl.) Livin Kyrk. 96 (1781); benragla, f. Verelius Ind. 232 (1681), G. Bonde hos Dalin Vitt. 3: 468 (c. 1750). beenrafla Verelius Ind. 231 (1681; sannol. felaktigt; å följ. sida förekommer -ragla))
Etymologi
[jfr nor. beinrangl. Formerna på -el o. -la äro hvar för sig själfständiga bildningar af sv. dial. o. nor. rangla, ragla, vackla, slingra, o. RAGLA; jfr BEN-RANKA samt t. ex. sbst. SKRAMMEL o. SKRAMLA af v. SKRAMLA. Ordet har möjl. urspr. haft afs. på skelettet af en hängd, som dinglar i galgen, l. på den personifierade döden, som tänktes vanka omkring i gestalt af ett benrangel. Se Tamm samt Falk o. Torp]
1) (jfr anm. nedan) om samtliga ben som tillhört en människo- l. (mera sällan) djurkropp, numera alltid tänkta ss. intagande (åtm. i det närmaste) samma ordning som de hade i den lefvande kroppen; benstomme; skelett. Forma ossea .. Benerangel. Lex. Linc. (1640, under osseus). Ättebackar, där som funnits hafwer Hufwud-skålar och hela Benragel. Rudbeck Atl. 1: 639 (1679). Benranglor af hvalfiskar. Dalin Hist. 1: 3 (1747). Icke långt ifrån stranden låg benraglet efter et stort Djur. Ödmann Hunt. 241 (1797). Vi måle döden såsom ett vederstyggligt benragel. Adlerbeth Poet. 2: 137 (1798, 1803). Böttiger i SAH 50: 362 (1875). jfr MÄNNISKO-BENRANGEL. — särsk.
a) i jämförelser. Han är mager som ett benrangel. Mont-Louis 290 (1739). Femtontusen menniskor voro af svält omkomna, och de öfverlefda liknade mer benrangel än lefvande varelser. Burman i 1 SAH 4: 91 (1791). Der stod nu Don Quixote .. lång och hoptorrkad som ett benrangel. Stiernstolpe DQ 3: 343 (1818); jfr 3.
b) bildl. Den historiska läroboken, som han läste i sin barndom, var ett riktigt benrangel; den innehöll bara årtal och data; jfr 3. Utan ädlare känslor äro kunskaperna blott ett benrangel, förståndsodlingen blott ett skrammel med de dödas ben. Genberg 1: 47 (1865).
c) (numera föga br.) utan tanke på benens inbördes ordning. Eneman Resa 1: 172 (1712). Inge .. blef begrafven vid Hångers kyrka .. hvarifrån benraglet lång tid derefter tycks hafva blifvit fördt til Varnhems-kloster. Dalin Hist. 2: 55 (1750).
Anm. Ordet användes numera företrädesvis i hvard. samt högtidlig stil, medan SKELETT är förhärskande i vanligt skriftspr. o. fackspr.
2) (numera mindre br.) anat. benstomme i en människo- l. djurkropp; skelett. Lika så inbillar man sig en linea, som ifrån Hufvudet går ända rätt ned och dehlar benraglet mit i tu. Rosenstein Comp. 36 (1736). Sönnerberg Loder 19 (1799). Benen .. äro sammanfogade med hvarandra så, att de tillhopa utgöra en ställning, som kallas benrangel eller skelett; detta tjenar till att bära och hålla tillsamman kroppens öfriga delar. Berlin Lärob. 2 (1852, 1884). — (föga br.) bildl. Undervisningen är benranglet i all religion. Tegnér 4: 285 (1836).
3) oeg. om en mager, utmärglad varelse. Ihre Gl. (1769). Det uthungrade benraglet. Lidner 1: 356 (1784). Jag svär på, at jag heldre vore i stånd, at gifta mig med en Hottentottska, än med et sådant hålögdt spöke, et sådant benrangel. Stridsberg Landtpr. 29 (1795). Det arma kreaturet var nu et fullkomligt benrangel. Ödmann M. Park 254 (1800). Laga dig undan, eller skall jag skrämma ditt magra benrangel tvärs öfver dambordet. Nyblom M. Twain 2: 3 (1874). jfr: Hon lärer så gastkramma din magra benrangel för dig, at bå Sol och Måne skola skina igenom dig. Gyllenborg Sprätth. 15 (1737). jfr äfv.: Han .. hotar Stockholms Posten med det öde at i stället för en köttfull corpus bli et magert benrangel. SP 1780, s. 107.
4) bildl. om döden tänkt i gestalt af ett benrangel. Benraglet med glas och lia. Leopold 2: 174 (1815). jfr: Hu, se, der reser han sig opp, / Ett benrangel från tå till topp .. / Med timglas och med lia. A. C. af Kullberg 1: 144 (1816). jfr äfv.: Blott en tjutande syndare kunde smädande kalla döden et benrangel. Levin Cabale 151 (1800).
Ssgr till 1: BENRANGELS-ARM310~2, sbst. Wirsén Ton. o. sägn. 82 (1893). — -FIGUR~02. Almqvist Kap. 23 (1838). En i lakan insvept benrangelsfigur. GHT 1895, nr 137 B, s. 3. —
(jfr 4) -KAVALJER(EN) ~102. om döden ss. personifierad, med syftning på dödsdansen. Blanche Tafl. 1: 13 (1845, 1856). —
-MAN~2.
1) vålnad l. hamn som liknar ett benrangel. Strandberg 1: 262 (c. 1870).
2) i best. form om döden ss. personifierad; jfr BENRANGEL 4. Blanche Tafl. 1: 10 (1845, 1856). Benrangelsmannen med det fasaväckande anletet, .. sändebudet, som kallar till dom. Wikner Pred. 162 (1877). Benrangelsmannen framskymtar midt under högtidsjubel och fackeldans. Wirsén i 3 SAH 11: 202 (1896).
Spoiler title
Spoiler content