publicerad: 1970
SKELETT skelät4 (skelä´tt ell. schelä´tt Dalin; jfr LoW (1889; med uppgift om uttal med sj-ljud ss. sällan förekommande vid sidan av uttal med sk)), n. (Retzius Djurr. 82 (1772: squeletten, pl. best.; möjl. att hänföra till sg. skelette), Berzelius Brev 8: 25 (1809) osv.) ((†) r. l. m. Kellgren (SVS) 6: 57 (1776), KrigVAH 1824, s. 39); best. -et; pl. = (Retzius Djurr. 82 (1772: squeletten, pl. best.; möjl. att hänföra till sg. skelette), Dalin (1854) osv.), äv. (numera mindre br.) -er (i ä. språkpr. möjl. äv. att hänföra till sg. skelette, Kellgren (SVS) 5: 361 (1791), Östergren (1939)); förr äv. SKELETTE, n.; best. -et; pl. möjl. = (se ovan) l. -er (se ovan); förr äv. SKELETE, n.; pl. = (HdlCollMed. 1690, s. 47) l. -er (möjl. att hänföra till en icke anträffad sg. skelet, RMartin (1754) hos Hjelt Medicinalv. 1: 389, VetAH 1787, s. 313). Anm. I ä. tid användes äv. den gr. formen skeleton (äv. scel-, schel-), pl. -eta. Doct. Braun påminte .. det sahl. Doctor Tillands skulle lofwat till Academien det scheleton, som af beenknokar skall wara hoopsatt. ConsAcAboP 7: 487 (1694); jfr 1 slutet. Sceleta af fyrfota diur. Hiärne 2Anl. 373 (1706); jfr 1 slutet. Linné Dal. 139 (1734: scheleton); jfr 2 a. (Den giriges) rifna kläder knapt et sceleton betäcka / Som syns ur grafven återgå. GFGyllenborg Vitt. 2: 149 (1795); jfr 1 slutet, 2 a.
Ordformer
(sceleter, pl. 1787. schelete 1690—1782. schelett 1912—1923. skelett (sce-) 1799 osv. skelette 1839. skeletter, pl. 1799—1939. skelettet, sg. best. 1799 osv. squeleter, pl. 1754. squelett 1844—1848. squelette 1775—1871. squeletten, pl. best. 1772—1785. squeletter, pl. 1791—1792)
Etymologi
[jfr d. skelet, nor. skjelett, t. skelett, eng. skeleton, fr. squelette, lat. sceletus; av gr. σκελετόν (underförstått σῶμα, kropp), n. sg. av σκελετός, uttorkad, p. pf. av σκέλλω, torkar, gör torr, möjl. rotbesläktat med SKÄLL, adj. — Jfr SKELETONKÄLKE, SKLERO-]
1) sammanfattande, om system av mer l. mindre fasta l. förbenade substanser, som uppbär o. stöder mjukdelarna i människas l. djurs kropp, skyddar inre organ o. utgör en huvudförutsättning för förmågan till (snabb) viljestyrd rörelse (äv. om del av sådant system som fyller motsvarande funktioner inom viss kroppsdel); utom i fackspr. numera företrädesvis om (del av) inuti kroppens mjukdelar befintligt sådant system hos människan o. ryggradsdjuren (väsentligen bestående av ben som leda mot varandra o. äro förenade medelst brosk o. bindväv), benstomme. Yttre skelett (zool.), hudskelett. Inre skelett (zool.), dels om ryggradsdjurens benstomme, dels om mer l. mindre fast hopfogat system av kalk- l. kiselnålar l. trådar av horn hos svampdjur. HdlCollMed. 1690, s. 47. Skelettet utgöres af hjärnskålen och ryggraden, lemmarnas skelett samt visceralskelettet. Wirén ZoolGr. 1: 303 (1898). Genom .. sitt mer eller mindre fasta, till ett slags skelett (hudskelett) omdanade kroppshölje, .. skilja sig .. (leddjuren) lätt från alla öfriga lägre djur. Tullgren Skadeins. 11 (1906). Sen kom lärlingstiden (vid spårvägen) då man ovant ramlade omkring bland passagerarna .., då skelettet värkte av skakningarna i vagnen. Eriksson ÖmhHung. 170 (1948). — jfr ARM-, AXEL-, BROSK-, DJUR-, HUD-, INÄLVS-, KISEL-, KVINNO-, MANS-, MÄNNISKO-, NERV-, PRIMORDIAL-SKELETT m. fl. — särsk. om från kroppens mjukdelar befriad benstomme av död människa l. dött djur, benrangel; särsk. om naturlig l. konstgjord sådan benstomme (vars ben hållas samman medelst mässingstrådar l. dyl.) använd till l. avsedd för undervisningsändamål l. ss. museiföremål l. dyl.; äv. i jämförelser. Skelett av en mammut. Skolans skelett för studium av människans anatomi. Fångarna från de tyska koncentrationslägren voro magra som skelett. Vitnade skelett av människor och djur som omkommit av törst i öknen. Jag har .. gådt wissa delar af anatomie och chirurgie igenom. .. Dertill har prof. Petit lånt mig squeleter och jag har sjelf .. giordt mig bandager. RMartin (1754) hos Hjelt Medicinalv. 1: 389. (I) mellersta Sverige, finna vi snäckbankar .., i sig inneslutande skeletter så af menniskor som djur. Bruzelius Forns. 1 (1850). SvFolket 5: 108 (1939; för undervisning). Kulturen 1947, s. 166. jfr RÅ-SKELETT.
2) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels om de viktigaste l. bärande delarna av ngt: stomme o. d., dels om huvuddragen l. huvudlinjerna l. konturerna av tankebyggnad l. vetenskap o. d.: schematisk framställning l. utkast o. d. (Den franske skalden Cl. J. Dorat) är (i sin diktning) oändeligen quick, men mager. Det är en squelette, klädd i Floras vackraste drägt. Kellgren (SVS) 6: 57 (1776). Grundbergen .. utgöra .. skelettet eller grundbyggnaden af jorden. Stiernstolpe Cuv. 15 (1821); jfr d. Adeln, hvilken öfverlefvat sig som politisk institution, och i hvars squelett alla bemödanden att inblåsa lif och kraft nu mera .. äro förgäfves. Crusenstolpe Ställn. 13: 80 (1848). Manderström sammanfattade i ett skelett Rydqvists, Strandbergs och Böttigers egna anmärkningar (rörande Strindbergs till Svenska akademien inlämnade tragedi ”Hermione”) och bad den sistnämnde uppsätta ett yttrande. Schück o. Warburg 2LittH IV. 2: 425 (1916). Han hade .. (fått) kött på sina tankars vitnande skelett. Hellström Malmros 316 (1931). — särsk.
a) om mycket mager l. utmärglad människa (l. mycket magert l. utmärglat djur). LBÄ 25—26: 7 (1799). Madam Rapp (till stadsvakten:) Du skelett, du! Dortha. Kom nu, du magerman; kom, du ynkrygg. Hagberg Shaksp. 3: 381 (1848). Djuren .. äro (på grund av fistelbildningar) ur stånd att tugga och .. afmagra till verkliga skeletter. Sjöstedt Husdj. 1: 175 (1860). Hon hade inte många år kvar att leva. Hon kunde få plats var som helst till sitt vandrande skelett, medan hon väntade på att den sista timmen skulle slå. Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 85 (1930).
b) bot. sammanfattande, om de hårdare (mer l. mindre förvedade o. svårlösliga) vävnader hos en växt l. växtdel som tjäna att uppbära dess tyngd o. ge den dess yttre form, mekanisk vävnad, stödjevävnad; särsk. om nerverna i ett blad, bladskelett; utom ss. senare led i ssgn BLAD-SKELETT numera bl. mera tillf. Larverne (av gullbaggen) äta löf och qvarlämna squeletten deraf. Retzius Djurr. 82 (1772). Remanensen eller skelettet efter 2 gånger starkt kokad laf. Westring SvLafv. 2: 318 (1805). Det som, vid beredning af trädsyran, återstår i destillationskärlet, är skelettet af veden, förvandladt till kol. Berzelius Kemi 5: 1239 (1828). De förvedade cellerna uppbygga .. (växtens) på mångfaldigt olika sätt konstruerade skelett. Fennia XV. 3: 80 (1898). — jfr BLAD-, CELL-, KISEL-, VÄXT-SKELETT.
c) om de delar (stam o. grenar) av träd l. buske som uppbära trädet osv. o. ge det (den) dess yttre (grund)form; särsk. om stammen o. de kala grenarna på avlövat l. avbarrat (l. dött l. förtorkat l. brandskadat) träd l. avlövad osv. buske. Ljunggren Est. 2: 175 (1860). Om vintern .. är (bok)-skogen ljus, och de härliga skeletten visa i sin imponerande nakenhet hemligheten i stam- och grenbildningens proportioner. Strindberg TrOtr. 4: 143 (1897). Ett frostigt skelett af en krusbärsbuske. Engström Äfv. 43 (1908). De resliga tallarnas och smågranarnas skelett stå dystra och förvridna i skogskanten (efter skogsbranden). Knöppel SvRidd. 100 (1912). Lindegren Vint. 46 (1954). — jfr TRÄD-SKELETT.
d) (i sht i fackspr.) sammanfattande, om de bärande (se BÄRA, v. 14 b) delarna av ett föremål (i sht ett byggnadsverk, särsk. ett hus) på vilka föremålets övriga beståndsdelar anbringa(t)s, stomme. Skelettet af ett hus. VexiöBl. 1815, nr 47, s. 2. Gjutgodset användes för närvarande mera såsom ett kraftigt skelett för en byggnad än det uppträder sjelfständigt i en byggnadsorganism. TT 1872, s. 136. Dessa dockor bestå .. af ett skelett eller en stomme av spiralformigt upplindad metalltråd, öfverklädd med tunt, mjukt tyg. Hoffmann NutidMagi 2: 160 (1883). Skelettet av en automobil. Hedin Front. 187 (1915). (Stavkyrkan) var uppförd med skelett av liksidigt bilat virke. Rig 1949, s. 155. — jfr METALL-SKELETT.
e) (i fackspr.) om oorganiska, svårlösta, av kiselsyra bestående delar av kiselalger vilkas mellanliggande organiska substans (på naturlig l. konstlad väg) avlägsnats; äv. om (skelettliknande) substans av mera beständigt material i blandning l. kemisk förening vars flyktigare l. lättlösligare beståndsdelar avlägsnats (förr äv. om metalloxid uppfattad ss. den beständiga delen av en metall). Järnets primitiwa Jord eller desz Schelete. Rinman JärnH 237 (1782); jfr JORD 8 d β. Man förenar platina med qvicksilfver, utpressar det öfverflödiga qvicksilfret och glödgar sedan amalgaman i ett slags koldegel, der man sammanpressar det återstående skelettet, i mon som qvicksilfret förflyger. Berzelius Kemi 2: 420 (1812). (Kiselgur) är den oorganiska återstoden (skelettet) av mikroskopiskt små, organiska väsen, kiselalger. HantvB I. 1: 45 (1934). — jfr DIATOMACÉ-, KISEL-, KISELINFUSORIE-SKELETT.
f) geol. sammanfattande beteckning för de grövre partiklarna i ett jordlager; motsatt: finjord. UB 3: 284 (1873). Skelettet gifver jorden dess karaktär, finjorden åter dess värde. Abelin Frukt 48 (1902).
g) hos vissa oregelbundet utvecklade kristaller: form som kännetecknas av utskjutande kanter o. hörn samt urgröpta ytor; anträffat bl. ss. förled l. senare led i ssgr; jfr KRISTALL-SKELETT o. SKELETT-FORMIG.
h) (†) formering (se d. o. 2) med stort djup o. stor bredd samt stora avstånd mellan truppens underavdelningar o. mellan de enskilda soldaterna. Tingsten AnvTakt. 98 (1887).
Ssgr (i allm. till 1): SKELETT-ARTAD, p. adj. jfr arta V 3; särsk. om (egenskap hos) muntlig l. skriftlig framställning l. (del av) tankebyggnad o. d. (jfr skelett 2). Biberg 3: 420 (c. 1823; om begrepp). Kompendier i teologiska läroämnen hafva hittills allt för ofta lidit af en skelettartad torrhet. Verd. 1889, s. 290. Ödman VexlBild. 122 (1890, 1893; om utsiktstorn). Droskkuskarnas utmärglade, nästan skelettartade hästkräk. Östergren (1939). Alltför systematiska och delvis skelettartade läroböcker. PedT 1944, s. 13. —
-AXEL. zool. hos vissa koralldjur: axel (se axel, sbst.1 II 9 b) kring vilken djurets övriga kroppsdelar gruppera sig, axelskelett. SvRike I. 1: 175 (1899). —
(1 slutet) -BEGRAVNING.
1) (i fackspr.) forntida begravning varvid den döde begravts i skeletterat skick. Nerman SvHednLitt. 83 (1913).
-BEN. om vart o. ett av de ben som bilda ett skelett. Nilsson Ur. 1: 190 (1866; om ben från döda människor). FoFl. 1934, s. 206 (hos näbbgädda). —
-BILDNING.
1) till 1, sbstr. o. konkret, motsv. bildning 4 a resp. 4 b β. Thorell Zool. 2: 103 (1861; konkret). Sonesson BöndB 718 (1955; abstr.).
2) (numera föga br.) till 2 c, om förhållandet att träd förlorar blad l. barr l. förtorkar o. d. Hannikainen (1893). FFS 1922, s. 909. —
(2 d) -BOTTENSTOCK~002, äv. ~200. [jfr eng. skeleton floor] skeppsb. bottenstock (se d. o. 2) byggd av profiljärn o. flänsade plåtbrickor o. använd mellan hela bottenstockar av plåt, brickbottenstock, öppen bottenstock. Nilsson Skeppsb. 223 (1932). —
-BYGGNAD.
1) till 1: byggnad (se d. o. 5 c) l. konstruktion av skelett; äv. konkret: skelett. Ljunggren Est. 2: 270 (1860). Kruhs UndrV 138 (1884; konkret).
2) byggn. till 2 d: byggande varvid den bärande stommen utgöres av vertikalt o. horisontalt ordnade balkar l. bjälkar bildande ett ramverk inom vilket väggens icke bärande delar inplaceras; äv. konkret, om byggnad (se d. o. 3) utförd på detta sätt. 2NF 3: 1457 (1905; konkret). HantvB I. 6: 155 (1938). —
(1, 2) -DEL. del av skelett (jfr -ben); del (av ngt) som utgör (dess) skelett. Thorell Zool. 1: 211 (1860). Svansens skelettdel är kort hos de nu levande fåglarna. 2NF 9: 178 (1908). Skelettdelarna efter liken i .. anatomisalen. SErikÅb. 1958, s. 15. särsk. geol. till 2 f. LB 1: 19 (1899). —
(1, 2) -FORM. form (se d. o. I 1) som kännetecknar ett slekett l. liknar ett skeletts; särsk. till 2 c. På grund av den fåtaliga personalen .. kunna .. (arméns) olika formationer (i Förenta staterna) i fred organiseras endast i skelettform. 3NF 1: 799 (1923). Träd med gles skelettform. Östergren (1939). —
(1, 2) -FORMIG. som har skelettform; särsk. (i fackspr.) till 2 g, om kristall. Skelettformiga, torrvulna läroböcker. Almqvist AmH 1: 77 (1840). JernkA 1905, s. 9 (om kristall). —
(1 slutet) -FYND. i sht arkeol. fynd (se d. o. 1 b) av skelett l. skelettdel(ar). Hygiea 1900, s. 167. —
(1 slutet) -GRAV. arkeol. forntida grav (se grav, sbst.1 3) där lik begravts i obränt (stundom i skeletterat) skick; motsatt: brandgrav. SvRike 2: 414 (1902). Fornv. 1944, s. 347. —
(1 slutet) -GRAV-SKICK. arkeol. forntida gravskick som kännetecknas av skelettgravar. Rig 1918, s. 21. —
-HAND. Olsson Kanaanexpr. 122 (1929; i bild). Lundkvist Spegel 22 (1953). särsk. i utvidgad anv. (motsv. skelett 2 a), om mycket mager l. utmärglad hand. Arnér Finnas 115 (1961). —
(2 f) -JORD. geol. jord (se d. o. 7 a) väsentligen innehållande skelett. LAHT 1927, s. 396. Ymer 1948, s. 14. —
(2) -KARTA. [jfr eng. skeleton map] (numera föga br.) karta som visar endast (vissa) huvuddrag hos den yta som skall återges (o. som lägges till grund för en noggrannare karta), stomkarta. Fennia I. 1: 33 (1889). Därs. IV. 1: 2 (1891). —
-KIRURGI. med. om den gren av kirurgin som sysslar med (behandling av) skelett. Haglund Barnförlamn. 496 (1913). —
(2 d) -KONSTRUKTION. [jfr eng. skeleton construction] (i sht i fackspr.) konstruktion (se d. o. 1 b) som kännetecknas av en bärande stomme på vilken övriga beståndsdelar anbringas; särsk. i fråga om byggnadsverk o. d. (Ett hus) i skelettkonstruktion med ytterväggarna monterade på balkarnas och pelarnas utsida. Näsström SvFunkt. 136 (1930). Stapelbar stol i skelettkonstruktion. Form 1947, s. 42. Karakteristika för .. (en viss riktning inom modern engelsk) arkitektur är skelettkonstruktionerna i betong, glas och järn. Därs. 1951, s. 114. —
-LIK, adj. jfr -artad. SvLittFT 1836, sp. 149 (om framställning). Några kvinnor (i Egypten) höllo gula, skelettlika barn vid sina utsinade bröst. Lagergren Minn. 9: 41 (1888, 1930). —
-LÄRA(N). [jfr t. skelettlehre] anat. lära(n) (se lära, sbst. 2) om skelettet(s byggnad o. d.). SFS 1881, nr 46, s. 5. —
(1 slutet) -MAGER. om (kropp l. kroppsdel hos) person l. djur: mager som ett skelett; jfr skelett 2 a. Kræmer Orient. 100 (1866; om man). —
(1 slutet) -MAN, m. man framställd l. tänkt ss. ett skelett; särsk. om döden. Krusenstjerna Fatt. 3: 452 (1937). —
(1 slutet) -MATERIAL. (i fackspr.) om (del l. delar av) skelett ss. material (för undersökning o. d.). Fornv. 1909, s. 91. —
(2) -MODELL. [jfr eng. skeleton pattern] metall. vid gjutning av mera komplicerade föremål använt ramverk återgivande huvudlinjerna hos det föremål som skall gjutas o. tjänande ss. stöd för de vid gjutningen använda mallarna. TT 1900, M. s. 109. —
-MUSKEL. anat. tvärstrimmig muskel fäst vid skelettet; stundom äv. allmännare: tvärstrimmig muskel som icke är hjärtmuskel. HjLing (1882) hos LGBranting 1: XII. Skelettmuskel, (dvs.) .. i vidare bemärkelse all tvärstrimmig muskulatur utom hjärtmuskeln. 2SvUppslB (1953). —
-PROTEIN. (i fackspr.) protein som har stor motståndskraft mot lösningsmedel o. som bl. a. förekommer i ryggradsdjurens skelett o. ger det stadga, skleroprotein. Smith OrgKemi 288 (1938). —
(1 slutet) -REST. rest av skelett (i sht utgörande skelettfynd). BiblJäg. 4: 126 (1897). Fornv. 1955, s. 35. —
(1 slutet) -SAMLING. samling (se samla 1 h) av skelett (i sht i museum l. dyl. l. för undervisningsändamål). KrigVAH 1844, s. 116. —
-SJUKDOM~02 l. ~20. i sht med. till skelettet lokaliserad sjukdom. Petersson FysUnders. 301 (1908). —
(2 c) -SKOG. (mera tillf.) skog av skeletträd; äv. oeg. l. bildl., om mängd av anhopade föremål som till utseendet påminner om en sådan skog. Innanför murarna flaggade hamnen, en oredig skelettskog av master, stänger, rår, kranar, skorstenar, rökar; längs kajerna radade sig tull- och packhusen och (osv.). Ossiannilsson Hav. 108 (1910). Den kvarstående skelettskogen, märkt av den stora skogselden. Östergren (1939). —
(1 slutet) -STIL. [jfr t. skelettschrift, eng. skeleton face, fr. caractère-squelette; stilen erinrar gm sin magerhet om ett skelett] (förr) beteckning för ett slags mycket magert typsnitt. UB 1: 554 (1873). —
-SYSTEM(ET). [jfr t. skelettsystem]
2) (numera bl. mera tillf.) till 2 b, om det system som den mekaniska vävnaden hos en växt utgör. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 336. —
-VÄVNAD. vävnad i skelett.
Avledn.: SKELETTAKTIG, adj. till 1: som påminner om (ett) skelett(s); jfr skelett-artad. NVexjöBl. 1847, nr 42, s. 1 (om utdrag ur tidningsartiklar). Hans ansikte verkade mera utmärglat och skelettaktigt än någonsin. Heerberger Dag 345 (1939). —
SKELETTARISK1040, adj. [bildat efter mönster av sådana ordpar som fragment: fragmentarisk, planet : planetarisk, tabell : tabellarisk] (mera tillf.) till 1: skelettlik, skelettartad. Hedberg FelLänk. 251 (1945; om person). —
SKELETTERA, v. -ing. [jfr t. skelettieren] (i sht i fackspr.)
1) till 1: frilägga skelett i (människa l. djur l. kroppsdel) gm att avlägsna mjukdelar; särsk. dels i fråga om sådan friläggning i samband med konservering av djur l. i samband med framställning av objekt för forskning l. undervisning (äv. med inbegrepp av skelettdelarnas preparering o. hopfogning), dels i fråga om djurs friläggning av skelett gm förtäring av mjukdelar. Af zoologiska nyheter kan jag nämna, att man vid Helsingborg skutit en stor ödla, som man länge trodde vara en drake, som låg på pengar, hvarföre man ej förr än efter en längre tid, och sedan insecter nästan skeletterat honom, vågade nalkas stället der han låg. SNilsson (1825) hos Berzelius Brev 14: 39. (Sedan dajaken vid huvudjakten dödat sitt offer) afskäres hufvudet. .. Därefter skeletteras hufvudet och prydes med metallplattor o. d. 2NF 5: 1120 (1906). Naturligtvis kan tandens läge i förhållande till symfysen först klarläggas exakt, sedan djuret skeletterats. FoFl. 1951, s. 6. jfr rå-skelettera. särsk.
a) i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): vars skelett frilagts (gm att mjukdelarna avlägsnats gm mänsklig verksamhet l. gm att de ätits upp av djur l. förmultnat). Genom dessa öppningar (på kistan) såg jag likets hufvudskål, som var alldeles aflossad och rent skeletterad. Retzius EthnolSkr. 10 (1842). En skate af en tall, afbarkad, flådd, sandskurad, tvättad af vattnet, polerad af vinden .., liknande bröstkorgen af ett skeletteradt mammutdjur. Strindberg Hafsb. 23 (1890). Den skeletterade underkäken hos Vegeholmsvalen. FoFl. 1951, s. 6. jfr ren-skeletterad.
b) ss. vbalsbst. -ing, om handlingen att frilägga skelett l. om förhållandet att skelett frilägges (gm att mjukdelarna avlägsnas gm mänsklig verksamhet l. gm att de ätas upp av djur l. förmultna). (Tänderna hos näbbvalarna) som blott äro rudimentära, fastväxa aldrig i alveoli; de äro ej till något synbart gagn för djuret, och bortfalla, om icke förr, åtminstone vid skeletteringen, så att de aldrig finnas vid skelettet. Nilsson Fauna 1: 621 (1847). Jag tillbragte många stunder på .. (konservatorns) arbetsrum, hjälpande honom vid skelettering, preparering (m. m.). Neander 70År 185 (1929).
2) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skelett 2): komma de hårdare l. inre l. väsentligare delarna av (ngt) att framträda l. ensamma kvarstå gm att avlägsna mjukare l. yttre l. mindre väsentliga delar, göra (ngt) skelettliknande; särsk.: framställa (ngt) i dess grunddrag l. huvudlinjer l. schematiskt l. låta (ngt) tydligt l. skarpt framträda o. d. Predikanten förlåte Rec(ensenten) detta skeletterande af hans sköna predikan. SvLitTidn. 1818, sp. 539. Ett nytt (filosofiskt) system, som endast är skeletteradt. Boström 2: 529 (1860). Hör deras (dvs. trädens) gny vid fängelsekanalen — / det klagar ångestfullt i poppelstammen, / förvridna grenar tolka samvetskvalen, / och rymdens klarhet skeletterar skammen. Österling Idyll. 79 (1917). Säntis-massivet i nordöstra Schweiz .. är genom denudationen utpreparerat och skeletterat till en sådan grad att den yttre formen i detalj avspeglar den inre strukturen. Ymer 1922, s. 73. särsk. bot. motsv. skelett 2 b: frilägga de hårdare vävnaderna hos (växt l. växtdel) gm att avlägsna mjukare delar; i sht i fråga om friläggande av nerverna i växts blad (särsk. gm insekts förtärande av mjukare bladdelar); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ing äv. om förhållandet att blad (på grund av sjukdom l. förmultning l. väderlek o. d.) förlorar sina mjukare delar. H. K. H. Hertig Carl öfverlämnade Akademien år 1790 flera häften af skeletterade Örter. Rosenhane PVetA 1805, s. 125. (En viss bladstekel) skeletterar bladen. Thomson Insect. 245 (1862). Alla växtlemningar (i en kista funnen i en torvmosse) gifva bestämdt intryck af att ha bibehållits i det skick, i hvilket de i kistan inlagts. Björkbladen likna ej de årets blad, som på hösten täcka marken; tvärt om förete de genom sin partiela skelettering o. s. v. samma utseende, som fjorårets affallna blad hafva på våren och sommaren. AntT XVI. 2: 18 (1895). De unga larverna skelettera bladen på åtskilliga löfträd. 2NF 36: 117 (1923). —
SKELETTISK, adj. [jfr fr. squelettique] (numera föga br.) till 1, 2, om skildring i ord l. bild: som endast återger huvuddragen av det som skildras, schematisk, skelettartad o. d. Hammarsköld KonstH 4 (1817). En skelettisk beskrifning öfver min resa från München till Rom. Atterbom Minn. 405 (1818).
Spoiler title
Spoiler content