SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1948  
NÄMNA näm3na2, v. -er, -de näm3nde2 l. vanl. näm3de2, -t näm4nt osv., -d näm4nd osv. (pr. sg. akt. -ar KOF 1: 392 (c. 1618), Frese AndelD 26 (1726); -er LPetri 2Post. 86 b (1555) osv. — pr. sg. pass. -as Swebilius Cat. 2: 40 (1689); -es Carl IX Cat. H 1 b (1604) osv.; näms (nämms) SColumbus Vitt. 103 (c. 1670: nämm's; i vers), Atterbom 2: 65 (1827); nämns (nämnz) Warnmark Epigr. B 2 a (1688) osv. — sup. nämnat ÖB 134 (c. 1712), Gyllenborg Andr. E 2 a (1723); nämn(d)t (-m(d)t, -mpnt, -mpt, -m(b)dh) G1R 1: 160 (1523) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Helsingius (1587), Lind (1749)), -ING (se d. o.); -ARE (se d. o.).
Ordformer
(nemb- 1564 (: nember, pr. sg.). nemdn- 1589. nenn- 1654. nämbn- (nembn-) 16161729. nämm- 1689 (: nämmer). nämn- (nemn-) 1587 (: Nämnelse) osv. nämpn- (nempn-, næmpn-) 15211712. — framför -d l. -(d)t: -ffn- 1557. -m- 15241871. -mb- 15601737. -mn- c. 1655 osv. -mpn- 15551669. -mp- (-mmp-) 15231680. -p- 15541559 (: nepttd[er]))
Etymologi
[fsv. nämna (nämpna m. m.); jfr d. nævne, nor. nevne, isl. nefna, got. namnjan, fsax. nemnian, mnl. nennen, ffris. namna, fht. nemnan, nemnen (t. nennen; jfr GENANT, sbst.), feng. nemnan; avledn. av NAMN. — Jfr BENÄMNA, NÄMND]
1) (numera bl. i vitter stil, föga br.) ge l. tilldela (ngn l. ngt) ett (l. flera) namn l. en benämning, namnge; särsk. i uttr. nämna ngn l. ngt ngt, ge ngn l. ngt det l. det namnet. (Jesus) nempde them (dvs. Jakob o. Johannes) boanerges, thet är saght, tordönsens barn. Mark. 3: 17 (NT 1526; Bib. 1917: gav tillnamnet). Abraham nemde sin son .. Jsaac. 1Mos. 21: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: gav .. namnet Isaak). Then som äger barnet han skal nempna thet. SvOrds. C 5 b (1604). Att uppkalla .. (kyrkan) efter biskop Osmund och nämna den Osmundskyrkan. KyrkohÅ 1934, s. 333. — jfr BENÄMNA, ÖKNÄMNA, ävensom FALSK-, LIK-NÄMND. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. nämna ngn efter (förr äv. av) ngn l. ngt, uppkalla ngn efter ngn l. ngt; förr äv.: ge ngn resp. (i pass.) få namn på grund av l. med anspelning o. d. på ngt; stundom svårt att skilja från 2 g. Jsrael och hans sädh är .. nemd effter tigh (dvs. Herren). Bar. 2: 15 (Bib. 1541; Apokr. 1921: uppkallade efter ditt namn). Swen, Magogs äldste Son, af hvilkom ock Sverige så skall nämpt vara. LPetri Kr. 5 (1559). Af dessa dygder fordom Manhem nämdes, / Ty det var Fosterland för manlig dygd. Geijer Skald. 3 (1811, 1835; jfr 2 g). MarkallN 2: 69 (1821). — särsk. (†) i uttr. nämna ngn efter ngns namn, uppkalla ngn efter ngn. Dan. 9: 18 (Bib. 1541). Jag finner intet i hela Bibelen något exempel ther på, at barnen äro nemde effter föräldrarnas eller förfädrens namn. Swedberg Lefv. 238 (1729).
b) i vissa numera obr. anv. o. uttr.
α) nämna ngn med l. vid det l. det namnet o. d., ge ngn det l. det namnet o. d. Vthi Iudaskapet bleffwe mång barn nämbde medh thet nampnet Iesus. Svart Ähr. 50 (1560). Offta nämpna .. Lapperna twenne bröder .. wedh ett nampn; gambl: Anders, vngh Anders. Landsm. XVII. 1: 8 (1671).
β) ss. vbalsbst. -ande, namngivning. (Staden Tiberias) anlades .. af Herode Antipa, som med des nämnande ville visa sin vördnad för Käjser Tiberius. Bælter JesuH 4: 567 (1757). Murberg FörslSAOB (1793).
γ) närmande sig bet.: översätta (med). Hwem will straffa mey om iag nämner discurs ett skäligt taal? Columbus Ordesk. 13 (1678; möjl. till 2).
2) (i skriftspr., dels i vitter stil, dels mer l. mindre skämts. kåserande; se dock e) i uttr. som beteckna att man använder visst namn l. viss benämning om l. viss beteckning på ngn l. ngt l. kallar ngn l. ngt så l. så (l. har ett namn på ngn l. ngt, jfr i) l. tilltalar l. titulerar ngn med det l. det namnet l. så l. så; särsk. i uttr. nämnas (förr äv. vara l. bli l. varda nämnd) det l. det, särsk.: gå under det l. det namnet l. den l. den benämningen, heta det l. det; stundom svårt att skilja från 1. Mijn hierthe käre ffaar, tager migh icke .. till mijstijckijs att jag Ider so nember. BtFinlH 4: 274 (1564). Förtrycket näms försvar. Tegnér (WB) 2: 78 (1812). Fritänkare jag (dvs. Döbeln) nämns, det är min heder. Runeberg 2: 119 (1846). Jan Baner, så nämns den döde. Snoilsky 2: 9 (1881). Han var en liten, rund karl ... Han nämndes Klotet. Siwertz JoDr. 84 (1928). — jfr BENÄMNA, ÖKNÄMNA ävensom FALSK-NÄMND. — särsk.
a) (numera bl. tillf. i poesi) i sådana uttr. som nämnd N. N. l. N. N. nämnd, som heter l. hette N. N.; jfr 1. En Tysk, Hildgiszel nämpnd. Messenius Sign. 25 (1612). En sabinska, nämnd Giovanna. Wennerberg 1: 12 (1881).
b) (†) i uttr. så nämnd, så kallad (jfr KALLA, v. II 2 h); jfr 1. Dee .. för detta så nämbde Weijmariske regimenter. OxBr. 8: 736 (1648). Et så nämndt nåd år. VDAkt. 1798, nr 133. jfr: Huadh exorcismum, som så nämpnes, tilkommer (dvs. angår), wete wij (osv.). KOF 1: 394 (c. 1618).
c) [efter motsv. anv. i isl.] (†) i sådana uttr. som en man är nämnd N. N., en man hette (heter) N. N. Peringskiöld Hkr. 1: 67 (1697). En man är nämnd Äger eller Hler: han bodde på ön Lessö. Cnattingius SnE 79 (1819; isl. orig.: Einn maðr er nefndr Oegir).
d) (†) i uttr. nämna ngn l. ngt med det l. det namnet o. d., använda viss benämning l. visst namn l. visst ord om l. till ngn l. ngt o. d. Jes. 44: 5 (Bib. 1541). (Många ting) [warda] medh itt (dvs. samma) ordh nempde. KOF 1: 203 (1575). Hagberg Pred. 3: 4 (1817).
e) (numera i sht med anslutning till 7; fullt br.) i uttr. nämna ngt vid (i sht förr äv. med) dess (rätta) namn, se NAMN 2 b; äv. (numera bl. tillf.) i uttr. nämna (ngn) vid (förr äv. i) namn, tilltala ngn med hans namn (jfr 4 b, 5). BtÅboH I. 2: 99 (1625). Den vördige Pastorn / .. nämnde vid namn sin dotter och sade: / ”Hanna, min dotter, kom ...” Runeberg 1: 151 (1836). Hagberg Shaksp. 1: 239 (1847).
f) (†) i uttr. nämna ngn l. ngt för det l. det, använda visst namn l. viss benämning l. beteckning l. titel om l. vid tilltal till ngn l. ngt, kalla ngn för det l. det; stundom svårt att skilja dels från 1, dels från 3. Frese AndelD 26 (1726). Jag nämde ei min Man för annat, än min Herre. Kolmodin QvSp. 1: 21 (1732). Linkping, ock nämdt för lilla Paris. CFDahlgren 1: 302 (1835).
g) (†) i uttr. nämna ngn l. ngt av l. efter l. vid ngn l. ngt, använda ett namn l. en benämning om l. på ngn l. ngt med syftning på ngn l. ngt l. på grund av ngt o. d.; i s-form l. omskrivning med vara o. d. äv.: ha sitt namn av ngt; jfr 1 a. Rudbeck Atl. 1: 786 (1679). När slemma Åldern kom, som Wij af jernet nämbne. ÖB 28 (1712). Hög sochn nämnes .. af de många .. ättehögar, som .. både här och der förekoma. Wettersten Forssa 12 (c. 1750). Berlin Lrb. 105 (1852). jfr: Församlens hjt I, som af Lärdom nämnens (dvs. bära lärda titlar l. dyl.). Frese VerldslD 135 (1714, 1726).
h) (i vitter stil, mera tillf.) i uttr. nämna sig det l. det, använda det l. det namnet l. den l. den benämningen o. d. om sig själv, kalla sig det l. det; äv. (föga br.) närmande sig bet.: utge sig för att vara det l. det (jfr 3); äv. (föga br.) om sak, närmande sig l. övergående i bet.: bära ett visst namn, heta l. kallas det l. det; förr äv. i uttr. nämna sig till ett gods o. d., för att beteckna att ngn till sitt namn på visst sätt fogar namnet på ett gods (liksom för att ange sig ss. dess ägare). RARP 1: 87 (1629). Lars Jahanson som sig nämde Lucidor den Olycklige. Columbus BiblW H 2 b (1674). Wij finne oanständigt .. at privati .. skole nämbna och skrifwa sig til the samma (dvs. kronogodsen som indragits). Schmedeman Just. 1218 (1688). Den usla list (i statskonsten), som djerfs sig vishet nämna. Geijer Skald. 45 (1812, 1835). Du nämnde dig min slafvinna, / Jag kallade mig din slaf. Runeberg (SVS) 2: 248 (c. 1850). Med full rätt kan denna del nämna sig Karolinska Krigares Dagböcker. KKD 10: II (1914).
i) (†) i uttr. lära ngn nämna ngt, lära ngn namnet l. benämningen på ngt; (icke) veta att nämna ngt, (icke) känna namnet på, äv.: (icke) ha beteckning för ngt, (icke) känna till ngt; jfr 4. Den Christne läran har lärdt oss ok sine tilhörige namn. Den samma som haar fördt där in, har ok lärdt oss nämna. Altare, Mässa (osv.). Columbus Ordesk. 7 (1678). Mihlar weeta turckarne intet att nämbna. KKD 3: 220 (1711). jfr: Wi hafwe och nemne, såsom woro the här hemfödde, leijon, camel (osv.). Swedberg Schibb. 215 (1716).
j) (†) i sådana uttr. som vad (l. vad namn, se NAMN 2 d) det (helst) kan nämnas, vilken beteckning l. benämning det än må ha, vad det än är. Godz Rörlig eller orörligit huat thet hælst ær eller næmpnes kan. G1R 1: 5 (1521).
3) (numera nästan bl. i vitter stil, föga br.) i uttr. nämna ngn (l. ngt) ngt (äv. som, förr äv. för l. till ngt), säga l. påstå l. uppge o. d. ngn (l. ngt) vara det l. det l. så l. så beskaffad (beskaffat) o. d.; äv. refl. o. i s-form; äv. (numera bl. tillf., arkaiserande) i s-form närmande sig l. övergående dels i bet.: vara (ngt), dels i bet.: betraktas ss. (ngt); i den senare bet. förr äv. konstruerat med ack. med inf.; förr äv. i uttr. nämna ngn l. ngt bland ngt, närmande sig bet.: räkna ngn l. ngt till ngt; stundom svårt att skilja från 2. Han (skall) bliffua then samma (dvs. en tjuv), som han nemdner Hans Nillssonn thil. SkrGbgJub. 6: 141 (1589). (Jag kan icke annat) förnimma, än att han skal vara en lutersk, som han sigh sielff nempner. OxBr. 12: 34 (1619). Hans fastigheter och förläningar skulle nämnas, at vara Konungens, til dess han kom igen. Dalin Hist. 2: 45 (1750). Man må nämna Trojaner, eller Cretenser .. (osv.) för segelkonstens upfinnare; så (osv.). Bælter JesuH 4: 320 (1757). Osmakligt var ej än hvad helst som nämndes Svenskt. Tegnér (WB) 2: 64 (1811). Som kättare man mig hos folket nämnt. Ling Riksd. 19 (1817). Var evigt nämd, O dag! bland Sverges Högtidsdar / Som (osv.). Leopold 6: 352 (1823). (Vita Rimberti) är författad .. möjligen af densamme som nämnes Rimberts medförfattare till Vita Anskarii. KyrkohÅ 1908, s. 270. — jfr UT-NÄMNA.
4) (numera bl. i b l. med anslutning till 7) i uttr. nämna ngn l. ngt, uppge l. tala om l. tillkännage vad ngn l. ngt heter, uppge ngns l. ngts namn; namnge ngn l. ngt; gm namns nämnande utpeka ngn l. ngt. Phrygius HimLif. 72 (”73”) (1615). Den 2:dra natten (har han) legat vpp i skogzbygden, men wet eij nämbna gården. VRP 1717, s. 260. Uppå .. (Svenska Akademiens högtidsdag) nämnes .. (vissa prisbelönta skrifters) Författare för hela Sammankomsten. 1SAH 1: 38 (1786). Hastigt på min panna trycktes / Tvenne händers lena band. / Nämn mig, sad en röst. Franzén Skald. 1: 203 (1810, 1824; jfr 5). De felande ådömdes (vid kyrkostämman) kyrkostraff, såsom att nämnas från predikstolen. Brilioth SvKyrkKunsk. 132 (1933; om förh. på 1600-talet). jfr (†): Jag frågade (ryssen), huru deras major (som skulle utväxlas) het; han nämde mig honom. CPiper (1712) i HH XXI. 1: 203. jfr äv. (†): Nämnande omskrift. 2VittAH 2: 132 (1791; om inskription på skådepänning). — jfr UPP-NÄMNA. — särsk.
a) (†) refl.: uppge l. säga sitt namn, namnge sig. Porthan 5: 198 (1778). Utgifvaren (av skriften) har icke nämt sig. Agardh BlSkr. 1: 27 (c. 1855). När jag mig nämnde, .. / Blef drotten mörk i uppsyn. Runeberg 5: 178 (1863).
b) (i högtidligare spr., numera i sht med anslutning till 7) i uttr. nämna ngn l. ngt vid (förr äv. i) namn, uppge l. säga vad ngn l. ngt heter, utpeka ngn l. ngt med namns nämnande, namnge; jfr 2 e. 2Krön. 31: 19 (Bib. 1541). Jag fick namnen på en del af min Värd, och i synnerhet på en ..: jag skal förbehålla mig, at nämna honom i namn en annan gång. Posten 1769, s. 1010. Han har tydligen nämnt vid namn alla sina medbrottsliga. Nordforss (1805).
c) (†) i uttr. nämna ngn för ngn, närmande sig bet.: presentera ngn för ngn gm att nämna namnet. Herr Statssekter! / Förlåt, att samma stund jag nämns för er, / Jag vågar fram en bön. Franzén Skald. 5: 66 (c. 1800, 1836).
d) (†) i uttr. nämna ngn ngt, uppge ngn heta ngt. The (som stodo omkring mannen) nembde honom Måns i Snickaramåla i linderyd. VDAkt. 1676, nr 246 (möjl. till 2).
5) (†) i uttr. nämna ngn l. ngt, säga l. uttala l. skriva (äv. anteckna) o. d. ngns l. ngts namn. Sommestädz nempner allenast Gudhfader och Gudmoder barnet til Döpelsen .. och sommestädz nempner ock Presten som döper. LPetri KO 16 b (1561, 1571). Alla förnemblige Skoghar, dugelige Kiärr att rödhias .. (skola vid kartläggning o. d.) observeras och nämbnas (av lantmätarna). CivInstr. 268 (1643). (Prosten) lääs .. öfwerliudt (röstsedlarna vid biskopsvalet), införer the nämnde personers nampn i itt register. KOF II. 2: 227 (c. 1655). (Du skall) nämna tvåfallt Tyr (om du vill seger vinna). Afzelius SæmE 190 (1818). — jfr UPP-NÄMNA. — särsk. (†): adressera (ett brev o. d.) till ngn l. ngt, använda l. skriva det l. det namnet l. den l. den benämningen ss. adress. Adrescera brefven på Rijga och intet till armén, .. Ty nämbnar man Kongl. armén, gå dhe förbij ått Kurlan. KKD 7: 30 (1702).
6) (†) i uttr. nämna ngn, använda ngns namn vid uppkallelse (av ett barn), uppkalla ett barn efter (ngn). Wore dett (dvs. det väntade barnet) en flijcka lemnar jag om bien seancen intett fordrar att wij nemna wår .. drottning. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 57 (1692).
7) med avs. på person l. sak o. d., i sammanhang där det som främst aktualiseras för tanken är den omnämnda personen l. saken osv. själv, icke hans l. dess namn l. benämning o. d.: omnämna l. omtala l. tala om (ngn l. ngt) l. föra (ngn l. ngt) på tal (gm att säga namnet l. benämningen l. beteckningen o. d.); äv.: beröra; stundom äv. närmande sig bet.: uppräkna; stundom äv. (särskilt i vitter stil i uppmaningssatser): ge anvisning l. lämna uppgift på (ngn l. ngt); i äldre språkprov stundom svårt att skilja från 4, 5; särsk. i p. pf. ss. attribut: som (nyss l. ovan o. d.) omtalats l. blivit omnämnd; äv. (mera tillf.) i uttr. nämna ngt till ngn, ge ngn anvisning på ngt, omnämna ngt för ngn; äv. (i vitter stil) i uttr. nämna ngn l. ngt med lov l. pris o. d., omtala l. omnämna ngn l. ngt berömmande. Bland författarens arbeten bör framförallt nämnas hans dramatik. Det nämnda förhållandet, i skriftspr. äv. nämnda förhållande. De nämnda böckerna (i skriftspr. äv. nämnda böcker) ha utkommit i höst. Thå the hördhe nämpnas vpstondilsen aff dödha, somlighe giordhe ther gäck vthaff. Apg. 17: 32 (NT 1526). Bolerij .. eller girugheet later j bland idher icke eens nempda warda. Ef. 5: 3 (Därs.). Ständigt hörde jag Kuru .. / Nämnas med lof för dess modiga män och kunniga skyttar. Runeberg 1: 49 (1832). En stund flöt bort vid glam och skämt; / Då råkte Sveaborg bli nämndt. Dens. 2: 190 (1846; normaluppl.). Hvar gång Lod blef nämnd med ära, / Nämndes äfven Stål. Därs. 5: 165 (1847). Dukyssen (vid titelbortläggning) nämnes understundom i början av förra århundradet. Nilsson FestdVard. 45 (1925). Arnér Knekt 85 (1945). — jfr EFTER-, FÖR-, UPP-, UT-NÄMNA ävensom FÖRR-, FÖRUT-, MERA-, NÄST-, O-, OFTA-, OVAN-, SIST-, UNDER-NÄMND samt FÖRST-NÄMNDE. — särsk.
a) i p. pf. i sådana uttr. som ingen nämnd och ingen glömd, i sht förr äv. både nämnda och onämnda o. d. Vdij all annen motte, nämpt eller vnämpt. G1R 13: 245 (1541). Andra nämbde så wäll som onembde. VDAkt. 1653, nr 249. Helsa alla våhra godha vehner och graner, ingen nämbdh och ingen glömbdh. KKD 7: 60 (1704). Lindqvist FinLyr. 1: 2 (1926).
b) (ngt vard.) i sådana uttr. som icke kunna nämnas på samma dag (som den l. den o. d.), icke kunna jämföras med l. icke tillnärmelsevis kunna mäta sig med (den l. den o. d.), se DAG I 3 b β; förr äv. i uttr. icke (intet) vara att nämna l. icke (intet) vara till nämnandes (mot ngn l. ngt) o. d., icke vara värd att tala om, vara obetydlig (i jämförelse med ngn l. ngt). (Så många borgare ha dött i Riga att) talett uttaff krigzfolkett inthett deremoot (är) att nempne. OxBr. 5: 261 (1623). Wår macht war emoth fiendens eij att nembna. KKD 1: 15 (c. 1710). Thet (naturliga) lifwet (som Paulus levde) war intet til nemnandes emot thet andeliga lifwet. Swedberg Dödst. 180 (1711). Dens. Lefv. 222 (1729).
c) (†) i sådana uttr. som med tukt att nämna det, med respekt till nämnande, för att uttrycka antingen reservation i anledning av ett djärvt yttrande l. vördnad gentemot ngn o. d. Thet var, med tucht at nemnat, fersk svinatreck kokad och vtkrystad i öhlost. Swedberg Lefv. 533 (1729). (Här bo) Välvise herr Borgmästarn .. först och främst med respekt till nämnande. Lindegren 2: 16 (1806).
d) i uttr. nämna ngn som (äv. till) ngt, tala om l. utpeka ngn ss. designerad till ngt o. d. Slutligen nämnes till innehavare av den andra konsultplatsen kanslirådet (N. N.). SvD(A) 1920, nr 290, s. 3.
e) (†) i uttr. nämna ngn om ngt, tala om ngn i samband med ngt. Warth Oloff Larssonn nemdh om troldom och ehn rödh kanna. SkrGbgJub. 6: 185 (1590).
f) (numera i sht ålderdoml., föga br.) närmande sig bet.: skildra l. beskriva; äv.: redogöra för l. ge upplysning om (ngt); äv.: yppa; äv. med avs. på pängar: uppge o. d. summan av; äv. i uttr. nämna ngn l. ngt ngn, ge l. lämna ngn upplysning om l. uppgift på o. d. ngn l. ngt; jfr g. Abraham hörde Ephron och woogh honom peninganar til som han nemdt hadhe. 1Mos. 23: 16 (Bib. 1541). Jag vill med menlös mun Vår fägnad för Dig nämna. Frese VerldslD 3 (1715, 1726). Han nämde mig sitt hem, och jag gick andra dagen / Att söka honom upp. Bellman Gell. 43 (1793). Han nämner icke de hemligheter man förtror honom. Nordforss (1805).
g) (i högre stil, fullt br.) i den retoriska imperativen nämn mig ngn l. ngt (med de l. de egenskaperna o. d.); jfr f; särsk. med bibegrepp av att uppmaningen icke kan följas. Nempn migh en (helig), hwadh geller, om tu någhon finner. Job 5: 1 (Bib. 1541). Nämn mig skönhet, som han (dvs. Leopold) icke fattat. Tegnér (WB) 6: 54 (1829). Aspenström Förb. 13 (1943). jfr: Nämn en sällhet, som varar beständigt. Wennerberg 2: 211 (1849, 1882).
h) (i högre stil, föga br.) i pregnant anv.: omtala (ngn) ss. framstående l. minnesvärd o. d. (Var o. en) som täncker til at något komma fram och wara nämbder i werldenne (bör beflita sig om rättfärdighet). Rudbeckius KonReg. 432 (1619).
i) (numera bl. arkaiserande) i uttr. allt som nämnas kan l. kan nämnas o. d., äv. närmande sig bet.: allt som tänkas kan; äv. (i högre stil) i den retoriska frågan kan det l. det nämnas, för att ange orimligheten av att ngt sådant skulle finnas. Ef. 1: 21 (NT 1526). Allahanda slagz diur som nämpnasz kunna. Bolinus Dagb. 26 (1667). Alt hvad nämnas kan, som giör en Kiöpman stor. Frese VerldslD 62 (1717, 1726). (Sv.) Alt hvad man kan nämna, (fr.) toutes les choses imaginables. Weste (1807). Kan den dagen nämnas, då .. (flottan) lopp / Med feghet för en fiende i hamnen? Oscar II I. 1: Inledn. 3 (1858, 1885).
j) (†) språkv. i mer l. mindre utvidgad anv., om grammatisk form l. kategori o. d.: beteckna, utsäga, utmärka; äv. i p. pr. i adjektivisk anv., om pronomen: som tjänar att (bl.) omtala l. omnämna ngn l. ngt (motsatt: utpekande, frågande osv.); äv. ss. förled i ssgr som beteckna nomen, substantiv, nominativ(form) o. d.; jfr 4. Nominativus nämner den som giör giärningen .. och accusativus nämner den som tar honom emot. Biurman FrSpr. 25 (1729). Pronomen Personale, är det egentliga nämnande Pronomen. Fryxell SvSpr. 38 (1824). Den ordform, som blott nämner en händelse såsom en föreställning, kan man kalla nämneformen. Strömborg SvSprSkol. 18 (1857). ÖfversFilolSällskLdFörh. 1881—88 29 (1890). — jfr UT-NÄMNA.
8) säga; yttra; tala om; särsk. i uttr. nämna ngt om ngn l. ngt, säga osv. ngt om ngn l. ngt; äv. (särsk. konstruerat med att-sats) mer l. mindre liktydigt med: upplysa om, påpeka; äv. (särsk. konstruerat med indirekt frågesats): uppge, ange; äv.: utsäga, uttala (se d γ). Han nämnde inte ett ord (ingenting) om saken. Om Jagh här skulle som iagh gerna wille nempna, / Hoos huru mången hans dödh suck ok Tårar lempna. Lucidor (SVS) 272 (1672). Ingen ting blef nempt (i aviserna) om it annat partj, hwilket fördes utaf Öfw. Lieut. Wrangel. Spegel Dagb. 105 (1680). Josephus nämner (i De bello), att de gifta Esseerna utgjorde .. en särskild afdelning (i församlingen). Agardh ThSkr. 1: 19 (1842, 1855). Slutligen nämnde hon också (i brevet), att hon höll på med att läsa the white Slave. De Geer Minn. 1: 124 (1892). jfr (†): Hann haff[uer] jckie nemdh nyia t[u]n[ner], som står inskriffuitt i hans breff. SkrGbgJub. 6: 161 (1589). jfr äv. (†): (Bönderna ha) ropat med högh röst, nempt så mycket mehra: Hwar skole wij få en Kungh, om denne faller aff? RARP 7: 70 (1660). — jfr UT-NÄMNA. — särsk.
a) i uttr. nämna (ngns) namn l. namnet o. d., säga l. uttala l. tala om l. uppge (ngns) namn osv.; jfr 5. Han nämnde sin väns namn. Med (utan) namns nämnande. At mitt nampn icke meer skal .. vthi hela Egyptj land nemdt warda. Jer. 44: 26 (Bib. 1541). Vid blotta nämnandet av mästarens namn glänste det .. i blicken. Siwertz JoDr. 284 (1928). SannK12Död 153 (1941).
b) utan obj., i uttr. nämna om ngn l. ngt, tala om l. omnämna ngn l. ngt, lämna en upplysning (till ngn) om ngn l. ngt, föra ngn l. ngt på tal. RP 4: 130 (1634). Dett ähr dett bästa, att vij förgätatt och icke nempna där om emott någon. Därs. 8: 310 (1640). Ingen (av K. XII:s fiender) ville höra nämnas om skade-stånd och vedergällning för Hans giorda krigs-bekostnad. Nordberg C12 1: 151 (1740). Nämn för all del till ingen om det här. Lo-Johansson Godnatt 358 (1933). RöstRadio 1946, nr 47, s. 15.
c) (i skriftspr.) i uttr. (så)som nämnt(s), förr äv. (så)som nämnt är, som sagt; äv. i uttr. som ovan nämnt(s), som ovan berörts l. omtalats. Lind (1749). Almqvists afgång stod, såsom nämndt är, i sammanhang med Hamiltons. De Geer Minn. 1: 210 (1892). Som nämndt utveckla sig språk med olika hastighet. Kock SpråkFörändr. 104 (1896). Som ovan nämnt. Hellström Malmros 10 (1931). UpplDomb. 7: Inl. 24 (1946).
d) i vissa numera obr. anv.
α) i uttr. icke (till) att nämna, för att icke nämna, för att icke tala om. Icke till att nämpna att församblingen tager dhe ringa gåfwor igen som hooss E. hög. wyrd(ighet) nedherlagdhe äro. VDAkt. 1666, nr 95.
β) i sådana uttr. som nämna sig ha gjort det l. det, säga l. påstå sig ha gjort det l. det. SvBrIt. 2: 55 (1797). Ehrenheim nämnde sig ej hafva sett Merry. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 182 (1809).
γ) med avs. på ljud l. stavelse l. bokstav o. d.: använda ett visst uttal på, uttala (så l. så). Be, ent, er, ge, ver, zer .. (som) måste hastigt och lindrigt nämpnas. Tiliander GenTy. 3 (1670). A .. nämnes .. kort, i det rösten intet uti a, utan i den nästföljande consonante förlänges. Österling Prononc. 5 (1700). — jfr UPP-, UT-NÄMNA.
9) utse, utvälja, nominera; förordna, utnämna; förr äv.: föreslå (ngn till ngt); numera nästan bl. dels i uttr. nämna kandidater, dels (mindre br.) jur. i uttr. nämna fullmäktig(e) o. d., dels (ngt ålderdoml.) i uttr. nämna ngn till ngt, utnämna l. förordna ngn till ngt (näml. till innehavare av en tjänst l. post o. d.). G1R 1: 160 (1523). War hela Rådhet församlat till att nembna godhe män, som till Rikzdagen skulle uthi Örebro. RA II. 2: 17 (1616). Til Stats-Ministrar .. (osv.) må sådane Män endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska Läran. RF 1809, § 28. Chefsämnet blef nämnd till kammarjunkare. Strindberg NRik. 46 (1882). Nämnande af kandidater (vid riksdagsmannavalet). VL 1908, nr 209, s. 6. Nämna fullmäktig (att föra parts talan inför rätta). Kallenberg CivPr. 1: 659 (1922). (År 1858) nämndes han (dvs. G. von Heidenstam) till chef för fyrväsendet. Böök Heidenstam 1: 10 (1945). — jfr (†): De som skole ne[m]pne skyudzheste. UpplDomb. 7: 76 (1554). — jfr TILL-, UPP-, UT-NÄMNA. — särsk.
a) (mera tillf.) refl.: utse sig (till ngt). Kapten Resslöf hade själf nämnt sig till anförare för den på Korsö samlade skaran. Heidenstam Karol. 2: 360 (1898). SvD(B) 1946, nr 274, s. 4.
b) (numera bl. tillf.) spelt. i uttr. nämna trumf l. färg o. d., säga l. bestämma vilken färg som skall vara trumf; förr äv. i uttr. nämna en färg till trumf. Färgen .., som Spelaren nämner till Trumpf. BeskrLombreSp. 5 (1745). Trumf nämnes, innan det köpes (i lomber). Lindskog Spelb. 8 (1847). Wilson Spelb. 314 (1888; i vira).
c) i vissa numera obr. uttr. o. anv.
α) i uttr. nämna ngn ngt, utnämna l. utse ngn till ngt. Till Drottningholms slott, hvarest öfv. Silfversparre är nämnd commendant. HT 1918, s. 184 (1809). Almqvist Amor. 327 (1839).
β) i uttr. nämna ngn till l. i l. på en förrättning o. d., utse l. ålägga l. beordra ngn att deltaga i l. utföra en förrättning o. d. UpplDomb. 7: 8 (1545: paa en syn). 2SthmTb. 6: 477 (1582: til sa[m]me sÿÿn). Erich Hansson i Hwseby war nämpnd i Skiutz ferd. UpplDomb. 1: 27 (1619). ÅngermDomb. 1646, fol. 20.
γ) i uttr. nämna (ngn) till ett ämbete o. d., utnämna l. föreslå (ngn till) innehavare av ett ämbete; äv. i uttr. nämna ngn till en ort, utnämna ngn till innehavare av ett visst ämbete i en ort. Bark Bref 1: 196 (1704). (Sv.) Rådet har nämnt honom til thet ämbetet, (t.) der Rath hat ihn zu dem Amte ernennet oder vorgeschlagen. Lind (1749). Tingstadius är nu nämnd till Strengnäs. Choræus Bref 135 (1803). Går allt sin vanliga gång så bör det fram i nästa termin vara nämndt till sysslan. Geijer Brev 205 (1815). Vice-rector Lamm blef nämnd till pastoratet. Palmblad Nov. 4: 168 (1845, 1851). Rättighet .. att söka och kunna nämnas till statsembeten i Rom. Rydberg RomD 50 (1877).
δ) med avs. på beställning (syssla): utnämna innehavare av, tillsätta. Hvad Secreterarebeställningen angår så hade jag trott att den skulle nämnas af Kungen. Tegnér (WB) 4: 462 (1824).
ε) konstruerat med att-sats l. inf.: utse (ngn att göra ngt o. d.); äv. i uttr. nämna ngn ngnstädes att göra ngt o. d., utse l. beordra ngn att komma till en plats för att göra ngt. UpplDomb. 7: 7 (1545). (Flera personer bötfälldes för att de icke skjutsat bardskäraren, fastän) the wore tiid (dvs. dit) nempde att fföre honom öffuer siön. BtFinlH 2: 44 (1545). Håckann Nillsonn i dombeck var Nempdt vtaf sochnn At han skulle räckna kyrckie tionden vppå åckern. ÅngermDomb. 28/2 1628, fol. 6.
ζ) utskriva l. uttaga till krigstjänst; jfr NÄMND 1. VarRerV 33 a (1579). Anställa och hålla vthskrifningar och effter handen föra dee knechtar, som nembdes uthur Landet. HSH 31: 347 (1662).
η) ss. vbalsbst. -ande, utnämning. Mitt nämnande (dvs. till riksråd) skedde den 12 april. JGOxenstierna (1788) i MoB 1: 68.
10) (†) med avs. på tidpunkt l. förrättning o. d.: utsätta, bestämma; äv. i sådana uttr. som nämna en syn, för att beteckna att man utser ledamöter av en synenämnd o. fastställer tid för synen o. d.; jfr 9. UpplDomb. 7: 73 (1554). Ähr Nempdt En Syn Emilan, oluff finne .. och hindrich finne. ÅngermDomb. 1/12 1640, fol. 161. Gr. Puskin hade nämdt mig klåckan 4 effter middagen till tima att få komma till honom. CPiper (1711) i HH XXI. 1: 142. Möller (1807). — jfr FÖR-, UT-NÄMNA.
Särsk. förb.: NÄMNA FRAM. (†)
1) till 4: utpeka gm namns nämnande, namnge. Her wpå gaff Borgerskapet Swar, att den motte nempnes fram som sådant giort haffuer. SthmTb. 12/5 1591.
2) till 8: yttra, säga. När som man råkar uti Glam / Det Orde gifftas nämna fram. Lucidor (SVS) 432 (1674).
NÄMNA OM10 4. (ngt vard.) till 7, 8: tala om, omnämna, nämna; i äldre språkpr. ofta svårt l. omöjligt att skilja från nämna 8 b. Swedberg SabbRo 471 (1710). Samma rykte nämner om / Att till Sandels i hans läger / Lod om qvällen kom. Runeberg 2: 87 (1847). Wägner NattS 92 (1926).
NÄMNA TILL. (†)
1) till 8: tillerkänna l. tilldöma l. ge (ngn ngt); jfr till-säga. Henric Jonsson (tog) waxet til sigh vpa kongx wegne oc næmpde mich ængen til. BtFinlH 3: 105 (1540).
2) till 9: utse, utvälja. Nempnn alenast några goda karlar tiil szom kunne wara paa wora sziidho och acthe wort beste. G1R 10: 236 (1535). UpplDomb. 7: 19 (1547).
3) till 10, med avs. på tidpunkt: bestämma för ngn. (Bönderna ville icke skjutsa) opå then tijd zom H. F. N. fougte nempnde them till att föra fersk fisk till rysse sendinge bodh. BtFinlH 2: 158 (1561; möjl. att hänföra till nämna 10).
NÄMNA UPP10 4.
1) (knappast br.) till 4, i uttr. nämna upp ngn, uppge l. tala om vad ngn heter. Någon .. nämner upp celebriteterna, allt efter som de stiga ur vagnen. SD(L) 1895, nr 339, s. 4 (jfr 3).
2) (†) till 6: uppkalla efter (ngn). At nämna fadren up, ens mening var och allas (då sonen skulle döpas). Kolmodin QvSp. 2: 14 (1750).
3) (†) till 7 (8): tala om (ngt), ge upplysning om (ngn l. ngt), redogöra för (ngt) o. d.; äv.: räkna upp; äv.: kungöra. (Vid visitationen) Bleff sagt at pastor inthet nemner op .. (folkets) offer af predikstolen. Murenius AV 223 (1651). (Jag) nämnde upp de många starka band, / Som fästa barn vid far. Hagberg Shaksp. 11: 46 (1851).
NÄMNA UT. (†)
1) till 4, 7: utpeka l. ge anvisning på (ngn) gm namns nämnande, namnge; äv.: särskilt utpeka, uttryckligen omnämna (ngt). Tha j nempne wt huem j mene oc taler honom thill. G1R 1: 233 (1524). Är icke nogh, at man j gemeen straffar falska lärare, vthan man måste them nämpna vth. OMartini Pred. A 4 b (1606). Alle af Adelen (ropade), bode Prästerskapet att the wille nämpna sådanne uth (som förtrycka livländarna), nämpner uth, nämpner uth. RARP 4: 354 (1650). Hvarföre nämner Gud (i samband med första budet) ut tredje och fjerde led (då han vill hämnas)? Murbeck CatArb. 1: 760 (c. 1750). jfr: (Kristus) nempner them vth widh nampn, At the allena äro aff retta slaget, hwilka wij höra och gilla skole, som witna om honom, alt hwad then helige Ande witnar. LPetri 2Post. 86 b (1555).
2) till 8: säga, yttra; utsäga (ett ord, ljud o. d.), uttala; äv. i uttr. nämna ut (ett) namn o. d., säga l. uttala l. nämna (ett) namn. Törss iag intet nämpna vth, som han swor då. VDAkt. 1680, nr 122. Finnarna kunna intet nemna ut twenne medliudande Bookstäfwer i begynnelsen af ett ord. Rudbeck Atl. 3: 704 (1698). Nämn ej ut det grymma namn! Almqvist RMar. 68 (1834).
3) till 9: utse, utvälja, uttaga (till krigstjänst); utnämna. G1R 6: 263 (1529). När en Fattig Man hafwer en snäll Dräng, så nämpna .. (de orättrådiga befallningsmännen) honom ut til Knicht. Rudbeckius KonReg. 176 (1615). (Jag) nämner ut er nu till hertig York. Hagberg Shaksp. 5: 93 (1848).
Ssgr: A: NÄMN-ORD, se B.
(7) -VÄRD, adj. [jfr d. nævneværdig, t. nennenswert] eg.: som är värd att nämnas l. att talas om; äv.: av (större) betydelse, mera avsevärd, beaktansvärd; stundom äv. närmande sig bet.: märkbar; numera i sht i försvagad bet., i (äv. med ordet utan) negerade uttr. Utan nämnvärt motstånd, äv.: nästan l. praktiskt taget utan motstånd. Icke i nämnvärd mån, äv.: endast i (synnerligen) ringa mån. Ingenting l. icke något nämnvärt, äv.: endast en obetydlighet, endast föga l. (ytterst) litet. Ingen nämnvärd betydelse, äv.: ringa l. ingen betydelse. Icke nämnvärt, äv.: i (synnerligen) ringa grad l. icke i ngn högre grad, icke mycket; knappast alls. En annan nämnvärd poet från denna epok är kanslirådet Valerius. Sturzen-Becker SvSkönl. 33 (1845). Åarna .. (i Blekinge) hafva ingen nämnvärd betydelse .. för samfärdseln. LbFolksk. 170 (1890). (Man kan bevisa) att lappar redan på 1500-talets midt i nämnvärdt tal funnits inom så väl Ångermanlands som Jämtlands gränser. SvFmT 10: 219 (1899). Människorna .. hade inte kunnat göra .. (svartråttorna) någon nämnvärd skada. Lagerlöf Holg. 1: 67 (1906). Karlen ljuger antagligen inte något nämnvärdt. Janson CostaN 2: 16 (1910).
(7 j) -ÄNDELSE. [efter t. nennendung] (†) språkv. nominativ(ändelse). Giese Sprachm. 1—3: 30 (1730). Molander Förespel 22 (1753).
B (i allm. till 7 j; †): NÄMNE-FALL. [jfr d. nævnefald; efter t. nennfall, efter lat. casus nominativus] språkv. nominativ; jfr nämn-ändelse. Lyth SvSpr. 7 (1848). Schiller SvSpr. 24 (1855). Schulthess (1885).
Ssg: nämnefalls-form. nominativform. Strömborg SvSprSkol. 41 (1857).
-FORM; pl. -er. [jfr d. nævneform, nominativ, t. nennform, infinitiv] språkv.
1) nominativ. Tullberg SvSpr. 1: 25 (1836). Schulthess (1885).
2) infinitiv. Tullberg SvSpr. 1: 32 (1836). Strömborg SvSprSkol. 18 (1857).
-ORD. (nämn- 17301811. nämne- 17531885) [jfr d. nævneord, nomen, substantiv; efter t. nennwort, nomen] språkv.
1) nomen. Giese Sprachm. 1—3: 24 (1730). Enberg SvSpr. 76 (1836).
2) substantiv. Tullberg SvSpr. 1: 22 (1836). Schulthess (1885).
(9) -RÄTT, r. l. m. rätt att utse l. utvälja l. utnämna ngn till ngt. Eberhardt AllmH 2: 212 (1768).
Avledn.: NÄMNARE, se d. o.
NÄMNBAR, adj. [jfr d. nævnbar; t. nennbar] (mera tillf.) till 7, 8: eg.: som kan nämnas l. är möjlig att nämna; äv. närmande sig bet.: som kan uttryckas i ord; äv.: värd att omnämnas; äv.: nämnvärd. Wikforss 2: 222 (1804). Det var ett gällt tjut, vassare än en knivsegg, .. det var ingenting av det på mänskligt språk nämnbara. Lo-Johansson Hist. 51 (1928). En .. av de internationellt nämnbara gustavianska porträttörerna, Wertmüller. SvD(A) 1929, nr 187, s. 7. jfr onämnbar.
NÄMNING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content