BERLINARE bärli3nare2 l. bær-, l. 0400 (berli´nare Weste), i bet. 1 m.||(ig.) (om kvinna nyttjas i allm. BERLINSKA), i bet. 2 r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. berliner; afl. af stadsnamnet Berlin]
1) invånare i Berlin, person från Berlin. Känslan (är) icke Berlinarnes starka sida, hvaremot de inbilla sig att öfverträffa hela menniskoslägtet i intelligens och ideer. Atterbom Minnen 59 (1817). Berlinaren är, att döma af allt, sparsam. Rydqvist Resa 48 (1838). (Vinstugorna vid Unter den Linden) äro .. stamplatser för de äkta berlinarna. Henriksson Tyskl. 244 (1901). — jfr UR-BERLINARE.
2) [jfr artikeln BERLIN] om vagn af visst slag.
a) (förr) fyrhjulig, hel- l. halftäckt droska med korgen anbragt på S-fjädrar högt öfver marken o. framhjulen (med underrede) under korgens främre del (hvilket gjorde vagnen ngt kortare o. lättare att vända än vagnar af ännu äldre konstruktion); (ett slags) kalesch; jfr BERLIN o. BERLINER-KALESCH, -VAGN. Deleen (1814, under brancard). Halftäckt berlinare. Dalin Fr.-sv. lex. (1842, under berlingot); jfr b. Wetterbergh Fyra sign. 32 (1843). Utanför porten stod den såkallade familjeasken, en tung Berlinare, som i formen allramäst liknade en halfskuren Eidamerost, som hvilade på ett underrede så långt, att bakhjulen tycktes behöfva fråga framhjulen hvart de togo vägen. Dens. Altart. 414 (1848). (På 1830-talet) åkte (den rike bonden J. A. i södra Skåne) i Berlinare och hade fortepiano i huset. Ahnfelt Stud.-m. 1: 303 (1857). (Axel v. Fersen d. y.) beställde den beryktade berlinaren (för franska kungafamiljens flykt från Paris 1791). SDS 1904, nr 110, s. 1.
b) [jfr t. halbberline, fr. berlingot] (mindre br.) lätt, fyrhjulig kupévagn med stora fönster. NF 19 (1895).
-FOLK~2. berlinare (ss. pl.). Berlinarfolkets märkvärdiga passion för svagdricka. Atterbom Minnen 69 (1817).
