SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1904  
BERLINERBLÅTT bärli3ner~blot2 l. bær-, äfv. (hufvudsakl. i södra o. västra Sv.) 040~1, äfv. BERLINBLÅTT bärli3n~blot2 l. bær-, äfv. 04~1 (bärl`inärblå´tt Almqvist) n.
Etymologi
[efter t. berlinerblau; namnets första led beror på att ämnet upptäcktes i Berlin (jfr ex. från Scheele under BERLINERBLÅ II 1, Berzelius Kemi 2: 708 (1822)); jfr BERLINER-]
1) blått färgämne som består af järn o. cyan o. beredes gm en fällning af järnsalter med en lösning af blodlutsalt samt förekommer i mörkare l. ljusare skiftningar (efter olika renhet); ferrocyanjärn; jfr BERLINERBLÅ II 1 samt PARISER-BLÅTT. Linné Öl. 5 (1745). Vägv. gm Sthm 1788, Bih. s. 2 (i förteckning öfv. importerade handelsvaror). Berlinerblått, Berlinskt Ultramarin. Orrelius Köpm.-lex. (1797). Blåsyrans förening med jernoxid och jernoxidul kallas allmänneligen berlinerblått. Berzelius Kemi 2: 242 (1812). Rent berlinerblått eller pariserblått bör bilda mörkblåa, utvändigt kopparglänsande, lukt- och smaklösa stycken. Nyblæus Pharm. 332 (1846). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 12. Lindgren Läkem. 7 (1902).
2) (†) miner. fosforsyrad järnoxidul; vivianit; jfr BERLINERBLÅ II 2. Naturligit Berlinerblått. Cronstedt Min. 182 (1758). (Tyske kemisten M. K. Klaproth) hafve vi .. at tacka för uptäckten at så kalladt naturligt Berlinerblått ej annat är än Ferrum phosphoratum. Scheele i VetANH 6: 135 (1785). Rinman (1788). Hisinger Ant. 4: 174 (1828).
3) om den blåa färg som (på teknisk väg) vanl. framkallas gm användning af det under 1 nämnda ämnet. Se! hur den tjusande nordanvinden / Med klart berlinerblått sminkar kinden. Braun Dikt. 1: 51 (1837).
Ssg: A: BERLINERBLÅTT-, äfv. BERLINBLÅTT-FABRIK. (-blåtts- Bevilln. 1812, s. 31) (†) till 1; jfr BERLINERBLÅ-FABRIK. Bevilln. 1812, s. 31. DA 1824, nr 59, s. 2. Almroth Kemi 127 (1834).
B: BERLINERBLÅTTS-FABRIK, se A.
Spoiler title
Spoiler content