BEROTA, v.1; anträffadt bl. i p. pf. -ad samt ss. dep. berotas.
Etymologi
[af BE- o. ROT l. ROTA (sig), ROTAS, slå rötter; jfr t. bewurzeln]
(†)
1) i p. pf.
a) rotad, som slagit rot l. rötter; med (så l. så beskaffad) rot l. rötter. Thå solen gick vpp förbran thet (på stengrunden fallna sädet), och förtörkades, effter thet war icke wäl berotath. Mark. 4: 6 (NT 1526). Itt trää thet widh watn planterat och widh en beck berotat är. Jer. 17: 8 (Bib. 1541). jfr: Diupt-berotad Eek. Spegel Guds verk 77 (1685).
b) bildl. om sjukdom: som satt sig fast i kroppen; ingrodd. Podagra är ej så ingrood och hårt berotad / At hon ju låter sig med Örter warda botad. Spegel Guds verk 127 (1685).
2) berotas ss. dep.: rota sig, slå rot l. rötter. Ett ogräs wexer i en åker ..; thet berotas, thet grönskas thet vtwidgas och .. wexer offta högre än säden. Swedberg Sabb.-ro 767 (1688, 1710).
SAOB
