publicerad: 1904
BERÖMMA beröm4a, i Sveal. äfv. 032 (berö´mma Weste; ber`ömma Almqvist), v.1 -er, -römde, -römt, -römd ((†) ipf., sup. o. p. pf. -mbd(-), -mpt Ludvigsson Norman 15 (c. 1550: berömpd), Svart Är. 58 (1560), RARP 1: 65 (1627), S. Columbus Vitt. 252 (c. 1678) m. fl. (men äfv. i äldre tid vanl. utan -b-, resp. -p-, 2 Kor. 10: 8 (NT 1526), 1 Tim. 6: 20 (Därs.), G. I:s reg. 4: 139 (1527), 5: 169 (1528) osv.); jfr BERÖMD. — sup. berömat 2 Kor. 7: 14 (NT 1526), -et G. I:s reg. 16: 524 (1544)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ERSKA (föga br., Lex. Linc. (1640), Bremer Fam. H* 1: 137 (1831)).
Ordformer
(-röma G. I:s reg. 2: 140 (1525), Rom. 2: 23 (NT 1526), Celsius G. I 516 (1753, 1792), Mörk Th. 3: 217 (1758) m. fl. -römma G. I:s reg. 17: 32 (1545), Svart Är. 46 (1560) osv. — -ryma G. I:s reg. 5: 216 (1528: berymer). -rymma G. I:s reg. 4: 68, 352 (1527: berymmer). -rymdt (sup.) G. I:s reg. 4: 139 (1527))
Etymologi
[fsv. beröma l. beryma (sik), liksom d. berömme af mnt. (sik) beromen; jfr holl. beroemen, t. berühmen samt rühmen; jfr äfv. BERÖM. Ordet anföres i Förspr. t. NT 5 b (1526) bland ord som ”wäl skola synas selsyn (dvs. sällsamma)” o. som anses behöfva förklaring ”för the eenfållugha skull, så lenge (dvs. tills) the begynna wänias ther widh”]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] (numera nästan bl. i skriftspr.) refl.: gifva sig (själf) beröm, prisa sig; yfvas; skryta.
a) [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. ä. t. samt t. rühmen] utan bestämning l. i uttr. berömma sig (in)för ngn. Ath intit köt skall kunna beröma sigh för honom (dvs. Gud). 1 Kor. 1: 29 (NT 1526). Låter aff at beröma idher och tala stoor ord. 1 Sam. 2: 3 (Bib. 1541). Huru lenge skola .. alle ogerningesmän så beröma sigh? Psalt. 94: 4 (Därs.). Then sigh berömer, går af medh spee. Ps. 1695, 260: 17. Vantera sig, beröma sig, skryta. Swedberg Schibb. 301 (1716). Utan att berömma mig, kan jag dock säga o. s. v. Almqvist (1842).
b) [jfr motsv. anv. i d., ä. holl. o. ä. t. samt t. sich einer sache berühmen l. vanl. rühmen] med prep. (ut)af: gifva sig beröm l. prisa sig på grund af (ngt), (i sitt tal) yfvas l. vara stolt öfver; skryta med (jfr e); i sht med ett sbst. föregånget af ett på subj. syftande possessivpron. l. med att o. inf. l. med att-sats. Effter iach skall nw beröma mich, så will iach beröma migh vtåff min swagheet. 2 Kor. 11: 30 (NT 1526). The rättsinnoghe Chrisne beröma sich jcke mykit ther aff at the äre Christi bröder. O. Petri 1 Post. 3 a (1528). Balck Esop. 206 (1603). Den unga Herren .. var dubbelt beröm värd, först för det, at han gerna gaf, och sedan för det, at han ej berömde sig af sina välgerningar. Tessin Bref 1: 5 (1751). Schelling sjelf bekänner och berömmer sig utaf att hans philosophi ännu i dag är densamma som för fyratio år sedan. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 210. Det är ingenting att berömma sig af. Dalin (1850). Högskolan berömmer sig af att vara den vigtigaste härden för fosterländsk bildning. Wisén Tal 6 (1881). — (numera mindre br.) med prep. (ut)af styrande ett sbst. utan föreg. possessivpron. Tu som berömer tigh aff laghen wanhedhrar gudh medh laghsens offuerträdning. Rom. 2: 23 (NT 1526). Ty wore jw altijdh bettre beröma sich aff fridh än aff örlig. O. Petri Kr. 41 (c. 1540). Kopparen ähr den ädlesta vahra, som Sveriges Crone .. kan beröma sig aff. A. Oxenstierna Skr. 1: 344 (1630). Tessin Bref 2: 315 (1755). De, som berömde sig af Harald Hårfagers blod. Svedelius Norge 98 (1866).
c) [jfr motsv. anv. i holl. o. ä. t. samt t. rühmen] (numera föga br.) med inf. (vanl. med att) l. med att-sats. (S. Norrby) berömer siigh at han wisthe siigh fortröstningh wthij Suerighe. G. I:s reg. 2: 140 (1525). (De) som tillfelle sökia, till ath beröma sigh, ath the äro så som wij. 2 Kor. 11: 12 (NT 1526). (Du) haffwer föge omak hafft änn .. till att .. vtträtte någre saker, therföre thu kant beröme tich någen stor lön förtiänt haffwe. G. I:s reg. 16: 158 (1544). De beröma sig at vara Christne. Mörk Th. 3: 217 (1758). Mentäs, den tappra Ankialos' Son, jag berömmer mig vara. Wallenberg Hom. Od. 1: 181 (1819; gr. ἒυχομαι). (Kämpen) berömde sig att ingen annan frukta. Sander Ar. 47 (1877).
d) [jfr t. darumb kan ich mich rhümen in Ihesu Christ (Luther)] (i biblisk stil) med prep. i. Then som berömer sigh, han beröme sigh j herranom. 1 Kor. 1: 31 (NT 1526; gr. ἐν κυρίῳ καυχάσϑω, Vulg.: in domino glorietur, Luther: rhume sich des herren).
e) [jfr fsv. han berymde siig täss, ä. holl. sik beroemen med gen., t. sich einer sache berühmen l. vanl. rühmen, ä. t. sich von einem l. etwas rühmen, t. etwas von einem l. etwas rühmen] (†) med prep. för l. om l. med gen. dess = b. Ath iach förkunnar euangelium thes torff (dvs. vågar) iach icke beröma mich. 1 Kor. 9: 16 (NT 1526). Huad iach haffuer berömat migh om idher för honom, thet blyies migh intit. 2 Kor. 7: 14 (Därs.; Luther: was ich fur yhm von euch gerhumet habe). (Daljunkaren) berymer sig om then vndsetningen han sig forweth (dvs. aftalar) medt the norske. G. I:s reg. 5: 216 (1528). Då hafwa de Egyptier kunnat skräppa och berömma sigh för ännu en större ålder, än som Herod(ot) förmäler. Rudbeck Atl. 2: 195 (1689).
f) [jfr motsv. anv. i ä. holl. samt ä. t. sich wider einen rühmen] (†) med prep. (e)mot: uppträda med stolta ord mot, tala l. bete sig stolt l. öfvermodigt mot; triumfera öfver. Barmhertugheten berömer sigh emoot domen. Jak. 2: 13 (NT 1526; Luther: rhumet sich widder das gericht). (I) haffuen berömt idher emoot migh, och talat höghmodheligha emoot migh. Hes. 35: 13 (Bib. 1541).
g) (†) med prep. öfver: förhäfva sig öfver. Om min foot stappladhe, skulle the högheligha beröma sigh offuer migh. Psalt. 38: 17 (Bib. 1541; öfv. 1904: förhäfva sig öfver). Sef. 2: 10 (Bib. 1541).
2) [jfr t. rühmen] (†) med stolthet l. öfvermod påstå l. omnämna l. omtala, skrytsamt framhålla. The förfölia then tu (Gud) slaghet haffuer, och beröma at tu slåår tina illa. Psalt. 69: 27 (Bib. 1541). Söker thet godha .. Så skal Herren Gudh Zebaoth wara medh idher såsom j beröme. Am. 5: 14 (Därs.; Luther: wie ihr rühmet).
3) [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. ä. t. samt t. rühmen] (numera föga br.) förkunna (en persons l. saks) lof l. pris, prisa; stundom svårt att skilja från 4. Oord och trättor, som gå vthaff falskeligha berömdan wijszdom. 1 Tim. 6: 20 (NT 1526). Herre tu läter migh gladheligha siunga om tijn werck, och iagh berömer tina henders werck. Psalt. 92: 5 (Bib. 1541). (De vilja) Hedhningomen vpläta munnen, til at prisa affgudhars macht, och beröma en dödheligh Konung ewinnerligha. St. af Est. 2: 10 (Därs.). Monge aff the helighe Fädher haffua synnerlighen, framför andra böker vthi scrifftenne, elskat och berömt Psaltaren. Förspr. på Psalt. (Bib. 1618). Priser och berömmer / Gudh som rättwist dömer. Ps. 1695, 303: 1. Konung Erik (X Knutsson) berömmes hos alla Häfdatecknare både för sin mildhet och rättvisa. G. F. Gyllenborg 3: 84 (1783, 1797). Dygden, ej i skaldens sång berömd, / Myllas ner, förtrampad och förglömd. Wallin Vitt. 2: 259 (1806). — särsk.
a) (†) med prep. af (jfr 4 a): prisa (ngn) för (ngt). Konung Inge, hwilken wåre Cröniker högeligen berömma aff stoor rättfärdigheet och dygd. Svart Är. 46 (1560).
b) [jfr ä. t. einen l. etwas für etwas rühmen] (†) med prep. för inledande en predikativ bestämning: prisa (ngn l. ngt) såsom (ngt). En förståndigh warder berömd för en wijs man. Ordspr. 16: 21 (Bib. 1541; Luther: wird gerhümet fur einen weisen Man). Hon (dvs. Elisabet) .. berömer Mariam för sin Herres Modher. P. Erici 3: 91 a (1582). Värmeland, som nu berömdes för en fruktbar ort. Dalin Hist. 1: 434 (1747).
4) [jfr motsv. anv. i d. o. ä. t.] gifva (ngn l. ngt) beröm (se d. o. 3), med beröm omnämna, loforda, rosa; motsatt TADLA, KLANDRA; stundom svårt att skilja från 3. Berömma en gosse för flit och godt uppförande. En mor tycker om att höra sina barn berömmas. Hans senaste arbete berömmes mycket, omnämnes i pressen i mycket berömmande ordalag. Jag får väl lof att berömma mig själf, när ingen annan gör det; jfr 1. Szåå bliffuer och aff en partt månge förmente Wällgerninger berömde, och att wij oss ther emoth med otacksamheeth bewijse schulle. G. I:s reg. 17: 599 (1545). (Den otrogne gårdsfogden blifver) för jngen deell her berömpd. Ludvigsson Norman 15 (c. 1550). Sedhen H: K: Mt: hade .. berömbt dem som sig vthj Krigh wäl förhollidt hafuer. RARP 1: 65 (1627). Then .., som hafwer .. troligen tient honom (dvs. Gud) vti sitt hierta, mon han icke wara berömande (dvs. berömvärd)? Muræus 1: 306 (1648). Stiernhielm berömbde hans Latiin. S. Columbus Vitt. 252 (c. 1678). Om en myndig Man .. berömmer eller lastar vårt Värk. Dalin Arg. 1: 6 (1732, 1754). De (äro) .. till berömmande, att de upbruka sitt egit tungomål. Hof Skrifs. 262 (1753). Den unge Herrens nyfikenhet, at se sina hästar, dem han på vägen hade hört mycket berömas. Celsius G. I 516 (1753, 1792). Att smickra är att berömma öfver höfvan och utan mening. Kellgren i 2 Saml. 7: 135 (1788). Den gamle bägarn tar och drycken tömmer, / Hans öga tänds, han mjödets kraft berömmer. Geijer I. 3: 197 (1811). Först, när på fästet stjernorna brinna, / Må du berömma den flygtade dag. Stagnelius 1: 323 (c. 1815). Jag berömmer så sällan och så sparsamt, att man gerna kan tro mig på mina ord, när det sker. Tegnér 5: 308 (1823). Finna ngt att berömma hos ngn. Cavallin (1875). Yttra sig berömmande, på ett berömmande sätt om ngn. Därs. Jag gjorde mitt yttersta för att aflocka honom något berömmande ord. De Geer Minnen 1: 31 (1892). — särsk.
a) (†) med prep. af (jfr 3 a): gifva beröm för, loforda för. Med lycka / Kunde jag träffa den (dvs. björnen) strax och allena berömmas af fångsten. Runeberg 1: 52 (1832).
b) [jfr t. rühmen samt lat. laudare] lofordande omtala l. berätta, prisa; stundom närmande sig 3 o. stundom bet.: omnämna, omtala; numera bl. i uttr. berömma ngn (så)som ngt. Af den ähre och vällplägningh honom veder fharin är her mykitt berömdt och sagt. Oxenst. brefv. 5: 12 (1612). Thet berömmes om Keyser Tito, at han hafwer ingen låtit gå bedröfwat från sitt Ansichte. J. Matthiæ 1: 240 b (1658). At se Sinai med flere i Guds ord berömde och af Gud sjelf eller helige Guds män helgade och högt hedrade orter. Eneman Resa 2: 18 (1712). (Konungastyrelsen är skrifven) wel för 400 åhr tilbakars; .. althenstund han berömer Ægidium Romanum, then wid åhr 1280 .. skrifwit hafwer. Swedberg Schibb. 60 (1716). Then ofta berömde Anthropologiske kundskapen. Rydelius Förn. 20 (1718, 1737). Dock berömmas blott tvenne af dem som kunniga skyttar. Runeberg 1: 28 (1832). Därs. 49. — jfr FÖRBERÖMD.
Spoiler title
Spoiler content