BERÖMMARE beröm4are, i Sveal. äfv. 0302 (berö´mmare Weste; ber`ömmare Almqvist), m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
person som berömmer. Lex. Linc. (1640). Kellgren, som från den skarpaste af Bellmans tadlare förvandlades till den varmaste af hans berömmare. Atterbom Siare VI. 1: 24 (1852). Rääf Ydre 1: 126 (1856). — särsk. närmande sig bet.: smickrare; jfr BERÖM 3 d. Rydelius Förn. 193 (1721, 1737). Den som vill höra Gud till, han .. pröfvar afsigten på (dvs. hos) sin falske berömmare. Murbeck Catech. arb. 1: 570 (c. 1750). Tror ni då, Herr Baron! at det smickrar en flicka, när hon omgifves af sådane berömmare, och innom sig känner med hvad liten rättighet hon kan tilräkna sig alla deras galanta saker ..? Hummel Fruarne 11 (1797). Dalin (1850). (†) med mera utpräglad bet. af smickrare. A. G. Silfverstolpe i LBÄ 2—3: 44 (1797; se under BERÖM 3 d).
