SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1905  
BESLAGEN (besla´gen Weste; beslàgän Almqvist), p. adj.
Etymologi
[liksom ä. d. beslagen efter t. beschlagen, p. pf. till beschlagen (se BESLÅ) i bet. sko (jfr BESLÅ I 1 a α), alltså eg. om häst som är väl skodd så att han kan gå på hal is o. d.; jfr sv. dial. beslagen (Rietz samt Ordb. ö. allmogeord i Hels. (1873)), nt. de is up allen veeren beslagen, holl. beslagen samt med afs. på bet.-utvecklingen fr. ferré (à glace) sur (un sujet)]
(†) slug, förslagen; med prep. i l. : förfaren i l. i fråga om. (Herodes) war en werldzligh wijs och beslaghen Man, hwilkom många vnderligha anslagh tilförenne lyckas hadhe. P. L. Gothus 1 Utl. I 2 a (1609). Vthi Handel äre the listige och beslagne. Meyerus Alm. 1672, s. A 3 a. Eho som i et (språk) rätt är beslagen, behöfver ej i de andra sig länge uppehålla. Biörner Yfverb. göt. 56 (1738). Et beslagit hufvud. Serenius (1741). Jacob Ulfson .., en ganska spitzfundig och beslagen man. Celsius G. I 12 (1746, 1792). Vår öfverhet är dum, lömsk, hämndfull och högdragen, / och deras närmsta vän uppå alt ondt beslagen. J. G. Hallman Vitt. 70 (c. 1756). Vara beslagen på någon sak. Sahlstedt (1773). Beslagen på utvägar. SP 1779, s. 170. Heinrich (1814).
Spoiler title