BESLUTEN beslɯ4ten, i Sveal. äfv. 032, p. adj. -tet; -tne, -tna.
Etymologi
[eg. p. pf. af BESLUTA III 2; anv. sannol. uppkommen under påverkan af t. entschlossen samt väl äfv. fr. résolu, eng. resolved, determined; jfr holl. besloten, ä. t. beschlossen samt BESLUTAD]
1) som fattat sitt beslut, som definitivt bestämt sig (för att göra ngt); deciderad; jfr RESOLVERAD; vanl. med att o. inf., äfv. med till o. sbst. som innehåller ett verbalt begrepp; ofta föregånget af fast l. fullt, äfv. af fullt och fast; bl. i predikativ ställning. Jag är fullt och fast besluten att ... Cederborgh OT 4: 91 (1818). Är ni fast besluten / Att med min broders dotter gifta er? Hagberg Shaksp. 2: 120 (1847; eng. determin'd). Som till envigeskamp beslutna, gå / De Witt och Bjelkenstjerna mot hvarandra. Oscar II Skr. 2: 168 (1858, 1887). Besluten är jag ej, dock må så ske. Därs. 74 (1861, 1887). (Ajax) är redan fullt besluten att dö, sedan han ohjälpligt fläckat sitt hjältenamn och då han ej kan lefva utan ära. Cavallin Skr. 16 (1879). (G. III) var redan tidigt besluten att i sin hufvudstad gifva den sceniska konsten ett verkligt hem och en tryggad existens. Stavenow G. III 85 (1901).
2) (numera föga br.) beslutsam; bestämd. En person, som vanligtvis är så lugn, så klar i sitt omdöme, så besluten, så reel med ett ord. Bremer Fam. H*** 1: 118 (1831). Naturen hade aldrig skänkt mig den lugna, beslutna tapperhet, som man kallar mod. Kullberg Mem. 1: 60 (1835).
