BETJUTA beɟɯ4ta l. 032, v. -er, -tjöt, -tjöto, -tjutit, -tjuten; se för öfr. TJUTA.
(tillfällig bildning) uppstämma tjut med anledning af (ngt); särsk. sarkastiskt om tillfällighetspoeter för att beteckna deras alsters usla beskaffenhet. Den stora concursus miserorum, som för ett par år sedan betjöt Rikets gladaste och sällsyntaste högtidlighet (dvs. G. III:s förmälning 1766). Bergklint Vitt. 171 (1768).
