BETJUSA, v. -ade; äfv. -te; se för öfr. TJUSA.
(†) tjusa, dåra, bedåra; intaga, förtrolla, förföra. Den stora irrige swärmanden, som intog qwinfolken .. med det förmente trollwäsendet, och bekiuste sinnen. Hiärne 2 Anl. 121 (1702). Bromann Stavsättn. 3 (1748; anmärkt ss. tyskeri i st. för det enkla verbet). Strindberg Sv. öden 3: 340, 345 (1890; sannol. efter äldre handl.). — särsk. i fråga om kärlek. Denne der hafwer betiusat mig. .. Med et ord jag blef kiär til henne. Österling Ter. 1: 317 (1699). Andromaches fägring / Bekiusar Pyrrhus. Gyllenborg Andr. B 1 a (1723). (Antiopes) liufliga och bekiusande röst. Ehrenadler Tel. 947 (1723; fr. touchante).
